C M Bellman

# Epistel Nr 61. Till kära mor på Fyrkanten:
{
V:Cello... Kära mor,
slå nu hand på kjolen,
hör på basfiolen,
dansa, tjock och stor!
V:Cello... Kära far,
fader Movitz, klinga,
låt nu kvinten springa!
Friskt du stråken drar.
Stryk och knäpp och sup och dundra!
Låt hin håle stå och undra,
V:Cello... vem som är hans karl!
V:Cello... Mutter, hör,
skaffa vin och flickor
båd med smäck och brickor -
allt mig lika gör.
V:Cello... Stopet fullt!
Häll i musikanten!
Här uppå Fyrkanten
rättnu blir tumult.
Hurra! Flickor och fioler!
Brutna ben i kaprioler
V:Cello... på var fyllebult!
}
<[Do]=F, 2:, Fiddle>
(h (<Viola> /Do3TI Do Re) /Mi3Re Do o /So3So do La /La3So So o /Fa3Fa re Fa /Mi Fa So /La3So Fa Mi /Mi Re)*
(e /So oTa LaSo /Fa3Mi Re Mi /Fa aLa SoFa /Mi3Re Do Re (<Viola> /MI6SOFA FA6LASO SO /LA6DoTI TI6ReDo DoSO) /TiLaSoFa Mi Re /Do o o)

# Epistel Nr 62. Angående sista balen på Gröna Lund:
{
Movitz valthornet proberar
och sin tuggbuss valkar i mun,
springer kring golvet, funderar,
polskan i fyrkant formerar,
städar och slåss och befaller;
eldgafflar, skärmar och galler,
allting ramlar nu denna stund;
stolarna skjuts åt väggen,
hirschfängaren brynes på eggen.
Friskt kurrage på Gröna Lund!
Vad - står du där och bekikar
tak och väggar, dum som en so,
ramar och taflor och spikar,
kyrktorn och sjöar och vikar?
Jo, det är vackert för öga!
Nymfren på klackarna höga
höja sig och titta och glo,
runka på huvut så sakta,
fälla solfjädern, betrakta
gamla världens lustar och ro.
Titta i taket! Jag lovar -
kors, vad helgon, solar och sken!
Hoffbro vårt öga begåvar
både med änglar och påvar;
Goliath själv, vill jag svärja,
med röda strumpor och värja
mot kung David slungar en sten!
Absalon tumlar av öket,
kung Ahasverus i köket
ligger emellan Esters två ben.
Movitz, på tavlan se marken,
där sju nöten betade gräs!
Där ser du Noach i arken -
kors, hur det regnar i parken!...
Där rider drottningen Disa,
där kör profeten Elisa
upp till himla uti en schäs.
Glasögon upp på din näsa!
Där står historien att läsa
om Susanna... Movitz, nu läs!
Gapa nu, Movitz, ej länger!
Ljusen spraka, flöjterna hörs.
Marskalken syns med dycrenger;
handsken i handen han slänger.
Struvorna glänsa av socker...
nymfren med ur och berlocker
putsa sig, och kjortlarna rörs.
Alla på polskan nu vänta -
folket i dörrarna glänta.
Balen öppnas... Snart han förstörs.
Movitz valthornet nu lutar,
och med polska öppnar han baln.
Rättsom han börjar, han slutar -
hör, hur han drillar och tutar,
ögonen spända på noten!
Var gång han pruttar, rörs foten.
Hur han stampar - kors, han är galn!
Se, var han står i syrtuten!
Munstycket blänker i truten...
och ljuskronan glimmar i saln.
Eko mot pelarna svarar -
salen, välvd, vitlimmad och ljus.
Gubbarna skumpa som harar:
var med sin maka sig parar.
Somliga systrar galanta,
somliga stå så mockanta,
ropa hyrkusk, fara burdus;
somliga stå på en sida,
handskarna vända och vrida -
gubben Movitz bjuder dem snus.
Prosit, mamsell Vilhelmina!
Håll ut ringen! Hurra! Var snäll,
du där på Laxen, Regina!
Båtsmännen skratta och grina:
toffeln på häln på dig kippar.
Flunsig och tungrodd du trippar,
allt inunder svart som ett spjäll.
Muschen på tinningen borta...
armarna inte så korta!
Håll ut ringen! Hurra, mamsell!
Snyt dig, din lymmel - probera,
prova hornet - snyt dig och blås!
Nymferna kvikt sig rangera,
prusta och nysa, spatsera,
Wingmarkens kärsta åt höger
skuttar med svarvarn så tröger,
in med föttren liksom en gås,
rödbrun i barmen som koppar...
Tvi dig, din skurk, så du hoppar
med din tumstock, kappa och krås!
Stampa med föttren tillika,
klappa med händren! Klapp, klapp, klapp!
Hand över huvud, Ulrika!
Stå inte där och predika!
Armarna ut, kryp inunder!
"Vad är för konster och funder?"
Jungfru Ulla! "Hut, travarlapp,
sök dina jungfrur på gatan!"
Stöt i valthornet, din satan!
"Smäll kanaljen, ge'n några rapp!"
Wingmark med stora peruken
går och stånkar, friar och ber;
nattkappan, stärkter och struken,
fläktar och slinker på buken.
Se hur han dansar så krumpen,
byxorna långt ner på gumpen,
hand i sidan - futtigt maner!
Hatten på huvut, med glitter,
bakfram på Wingmark den sitter!
Gubben hostar, visslar och ler.
Stampa, kanalje... nå stampa!
Håll ut ringen! Håll bara i!
Trampa och stampa och trampa -
stöt inte krona och lampa!
Släpp svarvarn in, vrid ikring'en!
Mästare, kom in i ringen!
Stöt i hornet! Blås symfoni!
Armarna kasta på ryggen!
Tvi den där svarvarn, den styggen!
Stöt i hornet! Bergström, slå i!
Folket nu farstun inspärrar...
Släpp in krögarn, krögarn vår vän!
Sig detta öl ej förvärrar;
skål, mina gunstiga herrar!
Hurra! Stå, hjälte, mot skotten!
Kärlekens skål! Drick i botten!
"Svarvarens skål!" Kom dansa! "Ja men!"
Ut genom saln i förmaket!
Dammet det står upp i taket.
Håll ut ringen - vänd om igen!
Han över huvut... Nu börja,
alla, börja friskt på en gång!
Movitz skall allting besörja!
Valthornet fick lite smörja.
Knacka med klackarna, flickor!
Tvi, era dumma borickor!
Sicken åsna med roberond!
Si, hur hon tiljorna mäter,
sminkad i flor och korneter,
med mustascher, hjulbent och lång!
Hon är min fästmö, kanalje!
Är hon åsna? "Ja, är hon så!"
Runstycke, slant och medalje,
klang, jag nu vågar batalje!
Allting för henne jag vågar;
dej, din kanalje, jag sågar
mitt itu! "Låt flöjterna gå!
Här är du dam-Jan i huken."
Släng utom fönstret peruken!
Christian Wingmark, dej ska vi klå!
Hör, hur på tröskeln han stiger
och parlerar om sin peruk!
Svarvarns kärsta hon tiger,
jollrar och hickar och niger.
Krögarn tar svarvarn i luven:
flintskallig, blodig och kluven,
blir han hövlig, tålig och mjuk.
Facklorna släckas i glasen;
gumman får missfall i dansen,
klämd och kramad, skuffad och sjuk.
Håll ut ringen, Malena!
Hurra, lustigt! Håll nu god min!
Bergströmskan hoppar allena.
Skena till helvete, skena!
Kors, tocke flängmål, din satan!
Nattyget blåste åt gatan...
Aj, en palt står där vid gardin!
Paltarna... Aj, kära syster!
Tockna baler gör vår ruin.
}
<[Do]=G, 2:>
(/DooDoRe MiiMiRe MiDo /MiiMiFa SooSoFa SoMi /SoSo do So /FaMiMiRe Do o)*2
((/MiiFaMi iRe3ReeRee ReRe)*2 /FaMiReMi Fa MiMi /iRe3DooRee Do o)*2

# Epistel Nr 63. Diktad mitt i veckan:
{
Fader Bergström, stäm upp och klinga,
öppna kråset för bröst och bringa!
Vi ska dansa, vi ska svinga
i ditt glada hus.
Låt oss ge våra små mamseller
vin och sviskon och karameller!
Pimpinella mor Maja häller
uti glas och krus.
Vi ä vana att jämt traktera
och med glaset i hand orera.
Fader Bergström, nu kvintilera
under sus och dus!
Se, där dansar flickan
i sin rosenröda koft och kjol -
var är nu den brickan,
som hon bar i fjol?
Korgen med citroner
tynger inte mera hennes arm;
nu ibland baroner
dansar hon sig varm.
Med solfjädern hon bröstet fläktar,
niger djupt och med armen fläktar,
sockrar vofflor och dricker nektar
under pukors larm.
Fader Bergström, ren månen glimmar
nyckelharpan i rummet stimmar
och mor Maja vid skänken primmar
med sin sneda trut.
Glatt på Djurgåln kring alla backar
skymta kjortlar och vita klackar.
Första nymf, som på dörren knackar,
inom dörren skjut!
Långt till måndan, I raska bröder,
likaså långt som från Norr till Söder!
Morgondagen blott oro föder
hela året ut.
Väljom nattens sköte
under aftonstjärnans klara brand
till vårt glada möte
med pokaln i hand.
Och i mörkrets dvala
res Kupidos altar, där du spör,
Bacchi källarsvala
druvans ångor strör!
Låt den dumma i oket tråka
och den sluga sin hjärna bråka -
vin och flickor och Fredmans stråka
natten ljuvlig gör!
}
<[Do]=E, 2:>
(SOLATI /Do (So3Mi)* /So Mi SOLATI /Do (La3Fa)* /La Fa SOLATI /Do (So3Mi)* /So oFa Mi /La3So Fa Mi /Mi Re)*
(SOLATI /Do So3Mi So3TA /TA LA LATIRo /Re La3Fi La3Do /Do TI SOLATI /Do (So3Mi)* /So do Do /TiLaSoFa Mi Re
/Do o) (o /Do3Mi (So )* /So oFa MiSo
/So3Fa Mi Re /Mi3Re Mi3Fa Mi /Do3Mi
So So /So oFa Mido /TiLaSoFa Mi Re /Do o
)* (SOLATI /Do So3Mi So3TA /TA LA
LATIRo /Re La3Fi La3Do /Do TI SOLATI
/Do (So3Mi )* /So oFa Mido /TiLaSoFa Mi
Re /Do o)

# Epistel nr 64. Rörande sista Balen hos Frömans i Horns-Kroken:
{
Fäll dina ögon och skäms nu din tåssa;
Komma på Baler och intet ha skor!
Dansa vid valdthorn som tungfotad klåssa!
Kalla Baroner och Grefvar för bror!
[V:cllo.] - - - Movitzknäpp nu din ljufva tenor;
[V:cllo.] - - - Din konst är stor. [D.C.]
[Corno.] - - - Valdthornen hörs;
[Corno.] - - - Stråkarna förs;
Movitz på stolen - - - [V:cllo.]
Stämmer Fiolen, - - - [V:cllo.]
Slår eld på pipan, gömmer pung och stål,
Röker och pustar, - - - [V:cllo.]
Dundrar och rustar, - - - [V:cllo.]
Hvälfver ölkannan, dricker lagets skål.
* * *
Lotta, jag tilstår, med guldur din Satan!
Roben en stöld från en sparrlakans säng. [Fin.]
Brudar från Skottgränd, Brudgummar från gatan,
Tag nu hvarandra i handen och sväng.
[V:cllo.] - - - Movitz stäm up din skorrande sträng,
[V:cllo] - - - Och nacken släng. [D.C.]
[Corno.] - - - Där dansar en,
[Corno.] - - - En Sjö-Capten.
Talar han Svenska? - - - [V:cllo.]
Nej blott Holländska. - - - [V:cllo.]
Se på hans isterhaka och peruk;
Märk hans miner; - - - [V:cllo.]
Se hur han skiner, - - - [V:cllo.]
Rödbrun i synen med en kullrig buk.
* * *
Hvem är den där Flickan med Styrman där ligger?
Hon som så flåsar och bröt sin corsett. - - - [Fin.]
Lördan hon dansar, om Söndan hon tigger,
Måndan hon hvirflar sin spinnråck så lätt,
[V:cllo.] - - - Tisdan står hon för Kämnärs-rätt,
[V:cllo.] - - - Så snörd och nätt. [D.C.]
[Corno.] - - - Valdthornet stöt,
[Corno.] - - - Movitz dit nöt!
Glo ej på vakten, - - - [V:cllo.]
Håll bara takten. - - - [V:cllo.]
Styrman med knifven dansar mot Capten.
Tig på minuten, - - - [V:cllo.]
Håll bara truten. - - - [V:cllo.]
Fan far i dej, du mister arm och ben!
* * *
Knifvarna blixtra och Nympherna dåna,
Käppar och klingor de splittras i skyn. [Fin.]
Bleknade näsor med blodsår och blåna,
Svällande kindben och koppärrig hy.
[Oboe.] - - - Movitz i fönstret skådar på ny,
[Oboe.] - - - Med hufvudbry. [D.C.]
[Corno.] - - - Hornen ge ljud,
[Corno.] - - - För Vinets gud.
I Fröjas Tempel, - - - [V:cllo.]
Ger han exempel - - - [V:cllo.]
At han är rusig, tapper, kär och qvick,
Kärleken brinner; - - - [V:cllo.]
Vinet det rinner; - - - [V:cllo.]
Paltarna skyldra, Bacchus ropar drick.
}
<G-moll>
((#A: /do mi So /La do Mi /Fa re Fa /Mi3Re Do o /La Ti do /So) Ti do /So fa mi /re e e)*
(2* /So so mi /So fa re '1 /mi fami redo /doTi La3Ti So '2 /do Ti do /re e e)
(#A fa mi /re do Ti /do o o)
(2* /do3do do o /re3re re e '1 /mi sofa mire /do So3Fa Mi '2 /mi sofa mire /do o h)
(2* /so soso soso /SoLa TiLa So /fa fafa fafa /SoLa TiLa So /mi mimi mimi /miso fami redo '1 /Ti3do do ooTido /re e h '2 /remi do Ti /do o h)

# Epistel nr 65. Om Styrmans-Dottren Gretgens död på Fabriken:
{
Movitz med flor om armen, hålt!
I en mörkblå kolt,
Kommer han så stolt. [Fin.]
Svart väst, gröna byxor, nå!
Gult gehäng, hå hå!
Och Stöfletter på!
Hvarfrån kommer du nu Movitz? ditt öga
det blöder.
Gevär! - Ifrån Grafölsgåln på Söder. [D.C.]
* * *
Jag har stått i fyra timmar jämt,
Skuffat mot och klämt,
Korsgeväret skämt, [Fin.]
Krögarn i Grafölsgåln, den hund,
Far på Gröna Lund,
Slog en tand ur mund.
Se på när jag talar tändren de skallra i truten.
Gapa! Oxeltanden är utbruten. [D.C.]
* * *
Hvad harm! mit öga går i gråt;
Uppå denna stråt,
Såg jag Charons båt. [Fin.]
En Nymph uti Fröjas gård
Döden, grym och hård,
Lämnat i hans vård.
Gretgen ned på Kläds-fabriken; du Hänne ju kände,
Gutår! är en ängel nu, min frände. [D.C.]
* * *
Gretgen, ach! hon til svepning har
Fina Bolster-var;
Täckt sin slöja drar. [Fin.]
Dess hand för en frisk Tulpan;
Skada at dess blan
Lukta litet tran.
Nattyg, Klippingshandskar, Fransar dess vålnad ut-
fira;
Kärlek bryter vid dess ben sin spira. [D.C.]
* * *
Min Nymph, hon skull' förlofvad bli;
Fästman står, låt si,
Vid Artilleri. [Fin.]
Capten heter, vänta, hör;
Det oss lika gör,
Gretgen ändå dör.
En Nymph, vacker, hur jag Hänne för ögat
nu vänder,
Högt bröst, kullrig länd, och hvita händer. [D.C.]
* * *
Den eld som utaf Himlens hand
Gör naturens band
I båd våg och land, [Fin.]
Brann här; se i vår clenod,
Se i detta blod
Fröjas ärestod.
Hon kall! låt oss alla varma i hjertat nu vara;
Vid glas vi vår sorgesång förklara. [D.C.]
}
<[do]=F>
(#A: So /do ore mido somi /re e fare lafa /mi i fare doTi /do o h)
(So /do o mido somi /re e fare lafa /mi i fare doTi /do o h)
(so /so mifa sola /ta la a so /sofa fa a mi /mi re h se /fa a a h /remi fala so ofa /mi re h)
#A

# Epistel nr 66. Til Movitz Målare:
{
Se hvar Movitz sitter där
Vid sin tafla tyst och kär,
Ler och målar
Med et ljuft besvär.
Verkstan glimmar glad och ljus,
Full med pottor, krukor, krus,
Glas och skålar,
Guld och glitter-grus.
Prägtigt sig en ställning för vårt öga höjer,
Där den spända duken sträckes kall och flat;
Framför sitter Movitz och sin pensel böjer,
Bildar en herdinna med sit blomster-fat;
Af des munn, söt som succat,
Hvarja kyss värd en ducat.
* * *
Gubben ser för rolig ut,
Med filtmössa och surtout,
Penslar, Stifter,
Blandas hvar minut.
I lifstycket hvitt och blått
Har han mässings-knappar fått,
Tröjan skiftar
Purpur, gult och grått.
Af grönt sidentyg märk Ögonskärmen prålar,
Som den röda näsan ger en skugga grön.
Två glasögon vid hvar tinning skjuts med nålar,
När han tyst proberar sina färge-rön.
Movitz gör din Tafla skön;
Drick och tag din arbetslön.
* * *
Töm din flaska, gif dig tid,
Sen i din Olymp i frid
Värm dit snille
Och din tekning sprid.
Blunda vid hvart pensel-drag,
Gif din skönhet det behag
Som du ville
På din bröllops dag.
Än sjelf Fröja kring hans vackra ämne sväfvar,
Än en Astrilds pil hans bröst til intet gör;
Än han vid den lätta Penseln ler ock bäfvar,
Än innom et rosigt flor två prickar strör.
Movitz du ej tekna bör
Hvad Apelles blott tilhör.
* * *
Se Herdinnan trind och snörd,
Uppå Astrilds vingar förd,
Hvar hon sitter,
Stor til blod och börd.
Håret som bland pärlor knyts,
Uti mörka bucklor bryts;
Blodet spritter;
Ögats eld förbyts.
Bröstet sväller högt, och hvar gång Nymphen andas,
Blixtrar fram et kors, et halskors af rubin.
Framför bröstet flor och blommor sammanblandas;
Tröjan snörd och lifvet är af Carmosin.
Knapt Apellis pensel fin
Bildat har så skön Cousine.
* * *
Movitz i sin andakt dör,
När han sist i vågor strör
Tvänne prickar
Med et flor framför.
Märk hans eld är fin och stor;
Täckt de gömmas i et flor.
Gubben nickar,
Och på Nymphen glor;
Nymphen hon småskrattar, runkar hufvud, tiger,
Lossar på sit pärlband, knyter sin salopp,
Fläktar med solfjädren, sen med små intriger
Narrar gubben från sin tafla stiga opp,
Där han i sin blomster-knopp
Bildar Fröjas vackra kropp.
}
<F-dur, Andante>
(Sodo TiLa /So3La So FaLa SoFa /Mi3Fa Mi Re Re /ReMi FaSo LaFa ReTI /TI Do)*
(2* So SO /SO3LA SOFA '1 MISO DoMi /Re Do '2 MIMi ReTI /Do o)*
(2* Do ooMiRe /Do '1 So Fa Re /Mi i '2 Mi Re TI /Do o)

# Epistel nr 67. Til Mutter på Tuppen:
{
Fader Movitz, Bror!
Spänn igen dina skor,
Kom tag ditt Valdthorn. - Jo kära Mor.
Stampa takten och blås,
Vickla fram ditt krås,
Och stå ej som en gås;
Talja Mustascherna
Min Son,
Och vältra Fastascherna
I vrån;
Öppna kärl och sprund;
Du är stark, din hund,
Stolt, frodig, frisk och sund.
* * *
Mor på Tuppen, du,
Är en ståtelig fru,
En rasker gumma, hör din Filou.
Fast jag just nu i vår
Fyller sjutti år,
Så vet at jag förmår
Brottas med drängarna
Och slåss,
Och rumla i sängarna
Med tross.
Se min ludna barm,
Sicken knubbig arm,
Och känn hvad jag är varm.
* * *
Sätt peruken rätt,
Valka strumporna nätt,
Tag fram skoborsten, smörj din stöflett;
Där i burken du sett,
Där står ister och fett,
Kom badda lädret hett.
Fall ej på flaskorna,
Min vän;
Min Son, knäpp damaskorna
Igen.
Si så där; Charmant!
Nu är du galant;
Kom, kyss din gamla Tant.
* * *
Tag ditt Valdthorn. - Topp.
Låt nu fönsterna opp,
Och blås för Fröjas prägtiga tropp.
Där ser du en vagn;
Ge Valdthornet klang,
Och gör din Complimang.
Klappa med händerna.
Stor tack.
Och hvissla i gränderna,
Ert pack.
Det gör ingen ting;
Kör med vagnen kring;
Och spring mot Ulla, spring.
* * *
Kors hvad blomster, flor,
Silkesstrumpor och skor,
Och Guldur! Guldur! Guldur! min Bror.
Maka åt Er på bron,
Släpp nu fram den Kalkon;
Blås opp en ståtlig ton.
Fukta pocalerna;
Och vänd;
Piska Fiskalerna
Ur gränd.
Drag för tusand Fan
Far i den Sultan!
I kjol och farbolan!
* * *
Jag ger balen Fan,
Alla Nympher i Stan;
Skenbarlig Satan står i Sultan,
Med sin svarta klo.
Ä de listiga? jo,
Jo det må Mutter tro.
Ändå om qvällarna,
Blixt full,
Slår jag Mamsellerna
I kull.
Men god natt, farväl!
Kom slå vad, i qväll
Har Movitz sin Mamsell.
}
<F-moll, {Marsch}>
(3* do3Ti /do So So do3Ti /do La3La La La /fa re do Ti /do '1do3do do '2 o h h /so o fa mi /fa3mi fa3so la re /fa a mi re /mi3re mi3fa so '3 Do3Do Do)

# Epistel nr 68. Angående sista balen på Grönlund:
{
[Corno.]- - Movitz, i afton står Baln
[Corno.]- - Hemma hos Mollberg Corpraln;
Just där du ser ljuset,
Och lyktan uppå huset,
Där accurat står Baln. [Fin.]
[Corno.]- - Stöt i dit Valdthorn gå på,
[Corno.]- - Lät man brandvakterna gå;
Hvad står du och undrar?
Stor sak, Trumslagarn dundrar,
Och klockorna de slå.
På det mörka blå
Den blanka månen glimmar,
Tils om några timmar
Stjernehvalfvet strimmar. [Fin.]
* * *
[Corno.]- - Echo är stolt här i gränd;
[Corno.]- - Hornet åt byggningen vänd;
Blås den Menuetten,
Som han med Clarinetten
I går söng här i gränd. [Fin.]
[Corno.]- - Ulla i fönstret där står.
[Corno.]- - Tjenare, Syster, gutår!
Släpp oss in i salen;
Den hund den där Corpralen,
Han står vid dörn och slår.
Släpp oss in; du får,
Din skurk, en het batalje.
Slår du hit Canalje,
Tar jag dig i svalje. [D.C.]
* * *
[Corno.]- - Tack kära Syster, stor tack!
[Corno.]- - Barfota sluskar och pack,
Såg ni, Ert bagage,
At den som har courage,
Skal altid in. - Stor tack! [Fin.]
[Corno.]- - Skål Madam Wingmark, allons!
[Corno.]- - Det var en sup som var bon.
Hurra! jag skal blåsa
Så fint som en fiskmåsa,
Och dansa på en gång.
Hurra, lust och sång!
Jag mig en Chloris väljer.
Kärlek hjertat qväljer.
Klang hvad Vinbuteljer! [D.C.]
* * *
[Corno.]- - Helsa nu Movitz - Vet hut!
[Corno.]- - Bocka dig, Cajsa gick ut.
Bror hörde du inte?
En sup hon dig påminte,
Och därför gick hon ut. [Fin.]
[Corno.]- - Hurra hvad strufvor och vin!
[Corno.]- - Herrskapet mumsa som svin.
Bergströmskan hon skrattar,
I skinkfatena fattar,
Och tömer Carafin.
Och den där Cousine
Som uppå våfflan äter,
Hon som är så feter,
Säj mig hvad hon heter. [D.C.]
* * *
[Corno.]- - Stöt i ditt Valdthorn - Ja men.
[Corno.]- - Mollberg nu dansar igen,
Färdig uppå foten,
Liksom stod han i roten,
Och sprang för fienden. [Fin.]
[Corno.]- - Västen upknäpter och gul;
[Corno.]- - Skjortan som tvättas hvar Jul,
Fläktar uti trasor;
Med ullstrumpor och hasor
Står han i Bacchi skjul.
Gammal, fet och ful
Han Bacchi kransar binder.
Visar glad och trinder
Sina blomsterkinder. [D.C.]
}
<C-dur, {Menuetto}>
((#A:(/DoMi Sodo mido /SooLaSo FaaSoFa Mi)* /La LaTiro remifa /So SoLaTi doremi) /Fa3So Fa Mi /Mi Re e)*(2* /fa3mi remi redo '1 /Ti3do Tido remi '2 /TiLa SoFa MiRe) (#A /mirefare do Ti /Ti do o)

# Epistel 69. Om Mollberg Dansmästare:
{
Se Dansmästaren Mollberg, Bröder,
I vår Krögar-stuga,
Hur mot väggen han sig stöder,
Med en röd Fiol.
Konstigt har han lärt sig buga,
Och med foten skrapa.
Aldrig såg man större Apa
I en Capriol.
Hjelp Himmel nå!
Nu sprang han öfver Disken,
Bums i en Så,
Där Krögarmor har Fisken.
Himmel ach! Se på hur luten
Dryper af Surtouten.
Näsan tätt med blommor guten
Skiner som en Sol.
* * *
Se Ni Krögarfar med kannan,
Hvar han står och gluttar,
Torkar svetten gladt ur pannan,
Och slår til et skratt,
När Dansmästarn hjulbent skuttar
Och kring golfvet svänger,
Och när han i taket slänger
Opp sin trinda hatt.
Ulla blir arg,
Och sig ur dansen kastar;
Vild som en varg,
Han efter lammet hastar.
Båda skratta, båda skrika,
Med musik tillika.
Rak i lifvet, rak Ulrika!
Ropar Movitz gladt.
* * *
Släpp mig Farbror! Nej min Syster!
Släpp min Dotter! - Inte!
Jag din hjärna sönderkryster.
Inte det jag tror.
Kärlek ömt mitt bröst påminte
Fordna qual och tårar;
Samma pil mitt hjerta sårar
Som i Påskas, bror!
Min Menuett,
Hör på hur den nu låter,
Helt rätt och slätt.
Men ach min Ulla gråter.
Gråt ej Syster, stå helt stilla.
Quinten gnäller illa.
Vickla förklä opp min lilla,
Skrapa dina skor.
* * *
Galet Syster! håll in magen,
Håll in magen stygga!
Skänk ditt bröst, så hvitt som dagen,
Mera fritt behag.
Altid vil du foten rygga;
In med vänstra klacken.
Ler du tåssa? Bums i nacken
Slår jag dig et slag.
Mer ledig taille!
Stå intet dum och trumpen.
Petite Canaille!
Hvad sad' jag dig om gumpen?
Gumpen in; Hvad åt jag skrålar
Och din glans afmålar?
Mera eld, mer eld och strålar!
Drag på munn et drag.
* * *
Se på mig; ge hand, mitt såcker!
Fram med vänstra foten!
Non; Ma Chere, för tusand pocker!
Vänstra foten fram!
Rak som knekten står i roten!
Se på mig, stå stilla.
Quickt, la Chaine min Ängel lilla.
Ma foi Madame!
Märk, sköna vän,
At hon pro primo niger,
Bakvänd mot den
Som fram om hänne stiger.
Sväng dig sen och balancera,
Balancera mera.
Skönsta vän mit bröst charmera;
Dansa mer mit Lam.
* * *
Sjung min ängel när jag dricker,
Dansa när jag spelar.
Säj, är intet Mollberg quicker?
Öfvermåttan quick.
Nig nu. Nej, Ma Chere, hon felar;
Knäna få ej böjas;
Minsta tvång får intet röjas;
Alt i ledigt skick.
Som på Madame
Skal bröstet öfversvalla,
Magen ej fram.
Fallalleralleralla.
Opp med bröstet, in med rona,
Som en Brud med krona!
Låt nu foten golfvet bona;
Dansa, sjung och drick.
}
<F-dur, {Andante con moto}>
(2* /DoMi MiDo /ReFa FaRe /MiSo '1 SoMi /Re SO '2 SOTI /Do o)*
(/Do MiFa /So oSo (#p: /doSo FaMi /Mi Re))*
(2* (/doSo MiDo)* '1 #p '2 /FaRe DoTI /Do o)

# Epistel nr 70. Om något som passerade i Artilleri-Lägret Anno 1773:
{
Movitz vik mössan högt öfver öra,
Glänta på ditt hvita tält,
Trumslagarn ren hörs pinnarna röra,
Ditt Corpralskap ren sig stält,
Aftonrodnan sprider ren sin flamma,
Vägarna damma,
Posterna glamma,
Krögarne stamma
Redan;
Krigs-signalen längsen smält.
* * *
Tältet insveps i mörker och dimma,
Af Canoners eld och dam;
Stolt inom röken skyllrande glimma
Mörkblå leder fältet fram;
Än af trummans hvirflar nejden gungar;
Än elden ljungar,
Än kulan slungar,
Än Fröjas ungar,
Hej ja!
Skala bergen kring som lam.
* * *
Bussarna stoja, hör du ej skriket
Af en svärm i svett och harm,
Som där kring Mörsarn trängas i diket,
Och uplyfta arm mot arm?
Se på deras ögon, morska, tända,
Hur de stå spända,
Uff! när de vända,
Mörsarn på ända,
Movitz!
Hviner kulan blank och varm.
* * *
Klang! vakna Movitz, Cheferna ropa,
Framför Bataljonerna;
Fyrkanten redan drages tilhopa,
Och ren lyftas hattarna;
Chorum in i skogens kamrar skallar,
Eko och tallar,
Diken och vallar,
Alt återskallar,
Echo.
Vakna Movitz; Klang! Hurra!
* * *
Vakna, se Soln i molnena skrider,
Luften svalnar mer och mer;
Koxa dit åt där vägen sig vrider,
Där du hjulen damma ser;
Se hvad sköna skarar, ystra, lätta,
Snörda och nätta;
Ögat nu mätta,
Där är den rätta
Venus,
Från Olympen kastad ner.
* * *
Ser du två röda hjul hur de rulla
I det späda gröna gräs;
Där inom skärmen prägtigt vår Ulla
Gungar i sin öpna Chaise;
Fålen, löddrig, frustar och sig höjer,
Än hufvud böjer,
Än sig förnöjer,
Än slår och flöjer
Fålen,
Öfver dälder, kärr och näs.
* * *
Skynda dig Movitz dit ned til skjulen,
Til din Ulla varm och skön;
Kullstjelpt är Chaisen, där trilla hjulen
Bort med hela Åkarlön.
Ren kring luntan Hymens Facklor brinna;
Men blott besinna,
Härnäst at finna,
Slik en Gudinna,
Movitz!
Trotsar Gudars list och bön.
}
<C-dur, {Menuetto}>
(h /do dodo dodo /do TiLa SoFa /MiRe DoRe MiFi /So o)*
(o /do3mi re do /do Ti do /SoLaSo fa mi /mi re h /do LaTi doLa /re Tido reTi /mi dore mifi /so So h /do Ti La /So oFa Mi /Fa Mi Re /Do o o)

# No 71. Till Ulla i fönstret på Fiskartorpet middagstiden en sommardag. Pastoral, dedicerad till herr assessor Lundström:
{
Ulla, min Ulla, säj, får jag dig bjuda
rödaste smultron i mjölk och vin,
eller ur sumpen en sprittande ruda,
eller från källan en vattenterrin?
Dörrarna öppnas af vädren med våda -
blommor och granris vällukt ger.
Duggande skyar de solen bebåda,
som du ser.
Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet - hvad?
"Gudomligt att beskåda!"
Än de stolta stammar, som stå rad i rad
med friska blad?
Än den lugna viken,
som går fram? "Å, ja!"
Än på långt håll mellan diken
åkrarna -
ä'ke det gudomligt? Dessa ängarna?
"Gudomliga,
gudomliga!"
Skål och god middag i fönstret, min sköna!
Hör huru klockorna hörs från stan,
och se hur dammet bortskymmer det gröna
mellan kalescher och vagnar på plan!
Räck mig ur fönstret, där du ser mig stanna
primo en skorpa, secundo en kanna
Hoglands vin!
Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet - hvad?
"Gudomligt att beskåda!"
Än de stolta stammar, som stå rad i rad
med friska blad?
Än den lugna viken,
som går fram? "Å, ja!"
Än på långt håll mellan diken
åkrarna -
ä'ke det gudomligt? Dessa ängarna?
"Gudomliga,
gudomliga!"
Nu ledes hingsten i spiltan, min Ulla,
gnäggande, stampande, i galopp.
Än uti stalldörrn dess ögon de rulla
stolt opp till fönstret, till dig, just dit opp.
Du all naturen uppeldar i låga
med dina ögons varma prål.
Klang, nervid grinden, i varmaste råga,
klang, din skål!
Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet - hvad?
"Gudomligt att beskåda!"
Än de stolta stammar, som stå rad i rad
med friska blad?
Än den lugna viken,
som går fram? "Å, ja!"
Än på långt håll mellan diken
åkrarna -
ä'ke det gudomligt? Dessa ängarna?
"Gudomliga,
gudomliga!"
}
<[do]=F, {Allegro ma non troppo}>
(#dc: /so fami /fa 2* mire (#p: /fami redo) /doTi LaSo /so fami /sofa mire '1 /mi fi /so o /so fami /sofa '2 /do reTi /do o)
(2* /re sofa #p /Tire sofa #p '1 /Tire sofa #p /mi fi /so o '2 /mi3fi fi /so o #dc)
<[La]=[do]>
(3* (2* /LaTi doTi /La '1 La) '1 La /Se fa /mi re /redo TiLa /La a '2 (#2: fa /mi Se /La) a /mifa somi /rore miro /re re /re e /remi fare /Tido reTi /do do /do o / '3 (#2)*2 a)

# No 72. Lämnad vid Cajsa Lisas säng, sent om en afton:
{
Glimmande nymf, blixtrande öga,
svävande hamn på bolstrarna höga,
menlösa styrka,
kom, kom nu att dyrka
vid ett smalt och utsläckt ljus
sömnens gud, vår Morfeus!
Luckan ren stängd, porten tillsluten,
natthuvan ren din hjässa kringknuten;
ren Norströms piskperuk
den hänger på sin spik.
Sov, somna in vid min musik!
Bofinken nyss, nyss, Cajsa Lisa,
slumrande slöt sin kvittrande visa.
Solen nyss slocknat
och fästet har tjocknat,
enslighetens tystnad rår;
jag till Fröjas dyrkan går.
Regnet nedöst i bullrande låga,
välver i skyn sin brandgula båga,
som randas lugnt och skönt
av purpur, guld och grönt,
sen jorden Jofurs åska rönt.
Somna, min nymf! Dröm om min lyra,
till dess vår sol går opp klockan fyra,
och du dig sträcker,
och armarna räcker
till min kanna och min famn,
eldad av mitt blod och namn.
Cajsa, du dör! Himmel, hon andas;
döden ger liv, och kärlek bortblandas.
Men fast din puls slår matt,
så blundar ögat glatt.
Håll med fioln; god natt!
}
<[do]=G, Andante>
(/do famiredo /so o /do Lare /doTi LaSo 2* /do famiredo /la aso /sofa fami /mi '1 re (/re mifa /fami redo)*2 /Mi Fa /So La /So Ti /do o /Mi Fa /So La /Fa So /Do o /La redoTiLa /mi i /mi mire /redo TiLa '2 rere /rere mifa /fami ire /rere mifa /fa mi /Mi FaFa /So La /So Ti /do o /Mi FaFa /So La /Fa So /Do o)

# No 73. Angående Jergen som förskref sig til Fan:
{
Fan i Fauteuillerna! stolarna kullra;
Hej! bullra i dörrarna bullra;
Sparka Fiolerna,
Bullra med stolarna;
Satan är kommen på baln.
Granris kring skänken;
Trumf! är di galn?
Ankarn på bänken;
Och tom står Pocaln.
Jergen han jäser,
Han spritter och läser
Ner i källar svaln.
Ach ich pin ein elend sinder
Min Contract til ente går;
Heert's ein mahl, jak mik ferpinder,
Noch zwey år.
Jak schall alle flicker kränke,
På Schpelhusen vare flink,
Altrich på min huchstru tänke,
På Catrink.
Schent Fiolen Schtemmer.
Bringt mir pleck und penne
Freylich hör jak tik nu till, tu Fan, vid ferschte fink.
* * *
Skynda dig Lotta och väggarna fäja,
Rör föttren din gamla Galeja;
Fönstren på hakarna,
Ljus uti stakarna;
Luckorna skrufva och stäng;
Skumpa Canalje,
Rör fötterna, fläng,
Råstig i svalje;
Nå snyt dig och släng;
Damma och sopa,
Och Movitz nu ropa,
At hvirfla skruf och sträng.
Mit min rete plut jak schrifver
Tich nu thette Refersal,
Thet jach mich nu öfvergifver;
Kantz fatal!
Thet jak ej vil vare nikter,
Selten uti Kirken gå,
Truget fille mine plikter,
Klunke på,
Chlemme alle kremper.
Stockholm then Nofemper,
Manu mea propria, auf Kruken Rosenthal.
}
<[do]=F, Allegretto>
(2* /doomifa soofami /laasofa soofami /faamire miiredo '1 /re So '2 /so o)
(/SooSoSo Soso /soofami fa /SooSoSo Soofafa /faamire mi /doomifa soofami /laasofa somi /fare doTi /do o)
<[La]=[do]>
(2* /mido TiLa /fare doTi '1 /miLa SeLa /doTi Ti '2 /do re /mi i)*
((/Ti ire /doLa SeLa)* /mido TiLa /fare doTi /domi MiSe /La a)

# Epistel nr 74. Om Bergströmskans Porträt. Dedic. til Herr Professoren och Ridd. Sergel:
{
Min Son!
Dina kärl, dina skålar
Kring din pensel i ordning stå, :||:
Där du tyst i din vrå
Din Fröjas ungdom målar.
Min Son!
Hör ej efter hur Krögarn skrålar,
Se på den som din pensel afmålar;
Dess ögons eld - hå, hå!
Som Stjernan prålar. [Fin.]
Movitz! ach! hvad du lycklig är!
Ljufva besvär
Båd för din hand
Och snillets kraft!
Från Paphos Land
Et lån du haft,
Ach et dyrbart lån!
* * *
Hvad fägring och behag! O Gudar hvad för tycke!
Bindmössan skjuter fram et fint och krusadt stycke,
Som uti bubblor bryta och ned åt nacken går,
Där sist et rosigt band hopflätar Hännes hår.
I öronen, hvad glans! en glans som högröd skiner;
Dess Hängen menar jag, dess Hängen af rubiner,
Som til förtjusning mer kring ögats vackra krets
Fördunkla med sin brand en blommig silfverspets
Det gröna Sidensars hvaraf bindmössan prålar,
Fint vattrat, mörkt och slätt, just som Bror Movitz målar.
En duk kring Hännes hals, mjällhvit som sjelfva snön,
Sjelfsvåldigt fläktar opp, smårandig gul och grön;
Och på de höga bröst en dubbel gullkjed spelar,
Som prydd med en Smaragd i flere hvarf sig delar.
Jag undrar just min Son - Slå i och sup mig til -
När ögat bjuder dig, at hjertat intet vil.
Men ach! hvad hon är skön när hon med hufvud nickar!
Kolsvarta Ögonbryn, helt mörkblå Ögon-prickar,
En mund som lifvets vår på sina läppar bär,
En hy som helsans Gud en dödlig knapt förär.
Nej du har ingen färg så liflig i din kruka,
Så dyrbar på din sudd, så len och fin at bruka,
Den ej naturens prål och tekning öfvergår;
Et enda ögnakast din pensel ej förmår.
Säg Movitz, har jag rätt? - hvi penslar du och dröjer? -
Säg hvad den hvita kjoln för ädel fräckhet röjer?
Lftröjan af hvitt taft och skor af gull-brocad.
Ach! måla Movitz mer, men gör din tekning glad.
Bergströmskans skål - Gutår! - hvars bild på duken prålar!
Apelles led hans hand! Jag driker, och du målar.
* * *
Madam!
Sitt nu ner, sitt helt stilla,
Blunda med ögat en kärlig blund; :||:
Dra nu litet på mund,
Se hit min skönhet lilla.
Madam!
Något vackert sitt hjerta inbilla;
Tänk på mej, Se på mej nu min lilla!
Skjut bröstet litet fram;
Min syn ej förvilla. [Fin.]
Men! den min pensel bildat har,
Sjelf mig bedrar;
Ja jag blir kär,
Förvillad, yr.
God vänner här
Om ram bestyr,
En förgylder ram. [D.C.]
Hålt Movitz! Gudar hjelp! du vandrar ju i drömmen.
Hej Krögar Far! kom ut! han kastar sig i strömmen.
Hålt Movitz! hålt min Son! din kärlek får sin lön.
Nej nu går jag jag min väg och kastar mig i sjön;
Hvar är min sabel? Marsch! - - - -
}
<F-dur, Andante>
(2* OSO /Do FaMiReDo /So SoFa /MiDo SoSO /LAAFaRe DoRe /MaMi SoSo /LaaLARe DoTI /Do hhMiFa /So FaMi /La aSo /FaMi ReDo /SoSO hSO /Re (hhReMi /FaMiReMi FaMiReDo /SoSO)* hSo /doSo MiDo /La aaTido /So LaSoFaMi /Mi Re /Do o '1 /Mi ReDo /ReSo FaMi /Re e /La Tido /So oSo (/MiDo ReSo)*3 /MiDo Re /do So /Mi Do /SO)

# Epistel nr 75. Til sin Rival Fader Movitz, på Caisa Lisas Namnsdag. Dedicerad til Kongl. Capellmästaren Kraus:
{
Skratta mina barn och vänner;
Säg om någon af er känner
Den som står och spänner
Stora Dulcian,
Än den med peruken,
Med Skinn-förklä för buken,
Och Kappråcken af buldan.
Bistert han mot noten grinar;
Hör hur han Hobojan pinar; - - - [Oboe.]
Gubben blåser så han tvinar.
Un poco lento! - - - [Oboe.]
Röret strängt han kniper,
Och med truten piper,
Gammal snäll och van.
* * *
Cajsa Lisa, lilla Piga!
Fäll ej ögonen och bliga;
Skall hon intet niga,
Höra och se?
Hör huru det klingar,
Hur kärligt han nu tvingar
Sitt knöliga Oboe.
Alt för din skuld, Cajsa Lisa;
Movitz vill din Namnsdag prisa, - - - [Oboe.]
Gubben vill sitt hjerta visa.
A tempo gjusto! - - - [Oboe.]
Spela du, var glader;
Dikta dina rader,
Och din Nymph tilbe.
* * *
Broder Movitz, blås nu fakta,
Så vill jag min Nymph upvakta,
Vid mitt glas betrakta
Skönhetens prål.
Himlen nu förkorte
Alt ondt! - Hurra! blås Forte.
Kling klang! Cajsa Lisas skål!
Hännes ögon hjertan sårar.
Blås din Lymmel, hon mig dårar - - - [Oboe.]
Du och jag vi fälla tårar.
Ditt Nöt, Piano! - - - [Oboe.]
Hännes Fest vi fira;
Astrild kom och zira
Nu mitt tungomål.
* * *
Mycket Guld och dyra skänker,
Alt hvad som ditt hjerta tänker
Och för ögat blänker,
Blifve ditt val!
Barn-fader åt Barnet,
Jämt Fästmänner i garnet,
Och Plåtsedlar utan tal!
Borga intet Cajsa lilla,
Låt Ducaten til dig trilla. - - - [Oboe.]
Riktigt Movitz, blås och drilla,
Un poco forte! - - - [Oboe.]
Tag ditt glas min broder,
Dränk i Bacchi floder
Kärleks harm och qual.
}
<F-dur, Andante>
(/DoReDoRe MiMi MiMi /MiFaMiFa SoSo SoSo /SoMi LaFa MiRe /MiReDoTI TI Do /Mi DoMiSo doSoMi /Re TIReSo TiSoRe /MiReDo TI LA /SO O h /SOLASOLA TITI TITI /TIDoTIDo ReRe ReRe /MiSo SoFa FaMi /FaMiReMi Re e /MiFaMiFa SoSo SoSo /So oLa So /do do do /do3So SoSo SoSo /SoFaMiFa SoSo SoSo /LaSoFaSo LaLa LadoTido /TiLaSoFa Mi Re /Do o o)

# Epistel nr 76. Til Mutter på Wismar, rörande Hans Jergen, då han blev utpiskad ifrån Balen:
{
Se Hans Jergen hur han sig bockar,
Kläde kring hufvud och plåster på mund,
Svarta håret i hängande lockar
Flaksar kring öronen som på en hund;
Med stopet i näfven han på Krögarn ser.
Niemals Schvachbier, bringt mir Dobbeltbier.
Naa, anjetzo hier;
Seynd sie nun so gutich, Schteet på tin kranne;
Gesundheit, plaisir!
* * *
Mässings-kammen blank bak i nacken
Glimmar mot ljusen så blekgul och matt;
Hvar gång Jergen han knarkar med klacken,
Blixtra stråpärlorna uppå hans hatt.
Men Nymphen tar stopet, och hon ropar drick!
Ach! mein Schatz, Engels kindlein! wer ich?
Excusirn sie mich;
Seynd sie nun so gutich; warten sie nun; gleich
im augenblick.
* * *
Lustigt! Jergen klunkar sig mätter,
Flåsar och skrattar, sen bjuder han opp;
Händerna hvirfla med långa Manschetter;
Satan och kärleken plåga hans kropp.
Nu halka du Jergen; stötte du ditt lår?
Nein, Packatell! Hechre schtimm then Tenår.
Minuette encore!
Seynd sie nun so gutich; Nun gantz piano, nun
forte; kutår!
* * *
Jergen tyst! ej musiken förvilla;
Nympherna sjunga, nå tig nu din hund.
Midt uti dansen står han helt stilla,
Rätt som han står, dansar han om en stund,
Med handen på ryggen trippar han så lätt.
Ach meine Seel wo ist mein bouquett?
Encore minuette!
Seynd sie nun so gutich. Nun mit erlaubniss
der kleine flageolette.
* * *
Mutter se uppå Tysken den dåren,
Guldguler råck och väst af cattun,
Skjortan hänger ut mellan låren,
Byxorna fulla med fläckar och dun.
Kör ut'en på porten; Marsch nu, ett, tu, tri!
Gott schwere noth, parbleu, sacristie!
Was befehlen sie?
Hohl mich der Teuffel! Hundschfott, Carnalje,
und Racker-parti!
}
<G-moll, Andante>
(domi /redoTido remifare /doTiLaSo SoodoTi /Laafare redodoTi /do)*
(oohre 2* /reeTire redoTiLa '1 /Tidoree eesomi '2 /So4So3So LaTi /do remifare /doTiLaSo SoodoTi /Laafare redodoTi /do)

# Epistel nr 77. Angående Jungfru Sophia på Lokatten och om något som passerat:
{
Klang mina Flickor! se skyarna glimma,
Stjernorna försilfra båd vatten och land,
Månan i molnet sin guldgula dimma
Kastar öfver klappträn och såar vid strand;
Lokatten lyser med tassar och klor,
Skylten på stången, den knarkar och hviner,
Och guldgramanen uppå Krögar-Mor,
Glittrar kring Mössan och skiner.
* * *
Skepparn vid Stånkan med svarta Peruken,
Han med bruna kolten och hatten på sned,
Han som nu kasta, och Brickan i huken
Med sin ullgarns vante i brädspelet vred,
Samma Capten som är altid så kär,
Som femton gånger har lägrat Sophia,
Där i Cajutan, om bord på det där
Snau-skeppet Jungfru Maria.
* * *
Klang! Gamla Fredman vil fukta sin aska,
Kling klang! mina flickor, slå i för Contant.
Eljest den dära Capten vid sin flaska,
Ska ni veta Flickor, är från Alicant,
Om han er vinkar och lockar åt strand,
Och slår i fönstret med knogen på rutan,
Tre, fyra Mösstyg med spetsar och band,
Ligga på stoln i Cajutan.
* * *
Men se hur Vimpeln den fladdrar och flyger,
Och den röda Flaggan hur bugtig och rund,
Hon sina snibbar i vågorna smyger,
Mellan Roddar-båtar och Pålar och Grund,
Nalle på däcket i kedjan han står,
Månan i länkarna ljuset fördelar,
Och uti skuggan af seglet - Gutår!
Sitter Birfilarn och spelar.
* * *
Kors huru Relingen gungar och vickar,
Och hur stora Masten den knarkar - Nå hör!
Hör hur på kistan Besökaren hickar,
Där Märkrullan ligger vid Stånkan framför.
Här har du Tuben - Bror Mollberg Gutår!
Väpna ditt öga, och klunka ur pipen,
Se där på däcket, den där med grått hår,
Den där gemena - Den Gripen.
* * *
Skål mina vackra och kostliga ungar!
Men O Fader Bacchus! jag hickar och dör;
Stoln går i ring kring, och golfvet det gungar,
Uti stånkan ligger båd syn och gehör;
Nog tyckes mig det var sjungande köp,
Sådan en huggare prompt i sig dräja;
Men til at säga hvad sort som jag söp,
Det kan jag just intet säja.
* * *
Se hvar han skalkas den tjocka Captenen,
Hjulbent och tokrolig, dum som en spån;
Strumporna glänsa brandgula på benen,
Och de stora Spännena skina på tån.
Klang min Sophia! nu är du för täck:
Håret kring axlarna, Mössan på öra,
Förklä i trasor - Och Fartyget läck.
Men si Capten! Låt oss höra.
* * *
Himmel där kommer Capten! - Bia, bia,
Käppen öfver hufvud och doppskon i skyn,
Stoln hvälfd i näfven - Aj aj Sophia!
Aj - aj - aj! mitt ryggbast det smålar som gryn.
Söta Capten! - Nå God dam you, din hund!
Aldrig Sophia jag mera vill söka,
Aldrig min fot, ifrån denna här stund
Mer skall i Lakanen spöka.
}
<F-dur>
(2* /Do DoDo Re ReRe /So SoFa Mi Re /FaMi ReDo TI DoDo '1 /Fa MiMi Re e '2 /Mi ReRe Do h)
(2* /So SoSo La LaLa /Ti TiTi do '1 o /So LaSo FaMi ReDo /TIDo ReMi Mi Re '2 h /So LaFa Mi FaRe /Re e Do h)

# Epistel Nr 78. Som är ett fägnespel på fader Didriks namnsdag år 1780, sammanstämt på Amsterdam, ett näringsställe i Stora Hopparegränd:
<C-dur, {Marsch}>
(hdo /TiLa SoFa MiiMiFa SoLa /SoFa MiRe MiiReMi Dodo /TiLa SoFi SoLaTido redo /Ti La So)*2
(2* hSo /LaSo FaMi FaaFaSo FaRe /SoFa MiRe MiiMiFa MiDo /(MiiReDo )* SooSoSo Sodo '1 /doTiLaSo TiLaSoFi So '2 /Mi Re Do)
{
Knappt /Jeppe hant ur gluggen gå in,
trum/slagarn kanppt hant lyfta sin pinn,
förrn /Bergen med sitt oboe d'amour
stod /tyst på lur.
Ja, /oljan knappt i lyktan utbränd,
förrn /basfiolen surra i gränd.
Kors, /Bergen blåste oboe så sött,
att /snart jag dött!
Gräl/makar Löfberg, gammal och van,
vid /krogdörrn stod och blåste dulcian,
ar/beta med fingrarna, prutta och tjöt
och /nä-även mot krö-ögaren knöt.
Men /Åkerblommen, snål som en varg,
i /röda mössan blängde så arg,
be/fallte oss draga för den och för den,
slog /dörrn igen.
Längst gatan fram sågs aldrig en katt;
helt tyst i skorsten murre han satt
och höll mot morgonrodnadens gyllenerand
sin svarta hand.
Och nedanför bland fartyg vid bron
holländarn än ej - med permission -
hint sina permissioner knäppa hop
vid tuppens rop.
Ej minsta knark i blockar och tåg;
så tidigt att besökaren såg
hur, under det luften blev kulen och hög,
fiskmåsen kring masterna flög;
så dags att Bergen, re'n i krakel,
tog sig en halv och dito en hel -
och summa summarum: tre kvart uppå tu
slog klockan nu.
Vassera, vad den Bergen han svor!
Fan själv mest in i oboen for:
han ville blåsa, men ogörligt - nej,
det stämde ej.
Ett rör så propert, blankt som en dag,
av svarvad björk med mässingsbeslag,
att det ej gav sin klara kammarton
säj mig reson!
Lång-Anders i sin randiga rock
vid basfioln stod, grönögd och tjock,
och svor på sin tumme, till kropp och till själ,
på stunden slå krögarn ihjäl.
Grälmakar Löfberg, gul som ett lik,
förbanna sej och all sin musik
och slog så dulcian bums i väggen och dog
på nästa krog.
Men gumman, vad hon har för en själ!
Hon vill så hjärtans väl och så väl:
hon gav oss alla färsköl, fyra krus,
och var sitt ljus.
Och som det var sankt Didrik i dag
(och Didrik är en skurk, det sa jag),
så skänkte gumman oss var sin sup -
jag buga djup.
Vi drucko hennes skål än en gång,
jag bugade och tog min bassong...
Lev, käraste mutter, i hälso och frid!
Kamrat, rör på strängen och gnid!
Hurra! Värdinnan hon är galant -
men värden är en skurk, det är sant
Hurra och hurra för vår ädla madam
på Amsterdam!
}

# Epistel Nr 79. Eller avsked till matronorna, synnerligen till mor Maja Myra i Solgränden vid stortorget anno 1785:
<G-dur, {Menuetto}>
(/So SoSo SoSo /So o FaMiReDo /Re eeFaMi MiiLaSo /So Fa Mi /So SoSo SoSo /SoDoReMi FaSoLaTi doSo /SooLaSo Fa Mi /Mi Re e )*2
(/SO O Fa3Re /Do (So3Mi )* /Re e Fa3Mi /Re (La3Fa )* (/Mi MiFaMiFa LaSoFaMi /Re ReMiReMi SoFaMiRe )* /Mi MiMi MiMi /So3Fa Fa a /Mi3Fa Mi Re (/Do oDo TIDoReDo )*2 /Do3La Fa So /Do o h)
{
Karon i luren tutar -
stormarna börjar vina:
trossar och tåg och klutar
lossna nu till slut.
Månen sin rundel slutar,.
stjärnorna sorgligt skina.
Till sin förvandling lutar
snart min livsminut;
snart nu mitt timglas utrinner.
Karon ror allt vad han hinner;
vattnet vid åran
pollrar i fåran,
och på det blanka
svävar en planka.
Kolsvarta likpaulunen gungar floden fram
vid rök och damm :||:
och gastars tjut.
Krögarmadammer raska,
stärken mig på min resa,
när jag till fädrens aska
samlas skall i natt!
Krögarna stå så baska,
rödblommiga och hesa,
borga mig knappt en flaska
på min gamla hatt.
Mor, där på tavlan vid disken
stryk ut två öre för fisken,
dito det öret
för det gamla smöret,
noch för den ålen
i gröna skålen,
noch för den här potates, som jag i mig drar -
Vad den var rar :||:
och trind och platt!
Jag gör mitt testamente,
där jag vid stånkan sitter.
Läs du själv opp patente,
läs, mor Maja själv ...
Bort världsligt regemente!
Världen blir mera bitter.
Stjärnklara firmamente,
mig nu övervälv!
Men mer jag stånkan nu skakar,
klang, vad den vörten mig smakar!
Skummet det jäser,
fradgar och fräser
dropptals från truten
ned på styrtuten.
Det gör mig gott, mor Maja! Det var öl med rang!
Klang, mutter, klang :||:
vid Karons älv!
Huvut på axeln hänger,
kroppen sig frammåt lutar,
nacken den slår och slänger,
men, o gudar ... men ...
ögat med tårar blänger
upp de granna klutar,
som fordom, med dycrenger,
knäpptes trångt igen.
Men se på byxorna bara,
säj, ä de plaggen ej rara?
Söndrig är västen,
lappad är resten,
strumporna korta,
hälarna borta;
och den där dyra skjortan var - mor Maja, märk
Bäckmanskans särk :||:
för tu år sen.
Nu står jag mitt i båten -
kors, vad det roret gnisslar!
Skuggorna, hela bråten,
skvalpa bak och fram.
Eolus kväver gråten,
Karon på pipan visslar.
Hjälp - hör, den mörka ståten
för ett hiskligt larm!
Blixt, norrsken, dunder och fasa
runt kirng om skyarna rasa.
Karlavagnen välver,
glimmrar och skälver,
stjärnorna slockna,
stränderna tjockna,
tills i den svarta skuggan inga himlar syns.
Mitt kval begynns ... :||:
God natt, madam!
}

# Epistel Nr 80.
Angående Ulla Winblads lustresa till
Första Torpet utom Kattrumpstullen:
{ Pastoral, dedicerad till kungl.
sekreteraren Kellgren.
Liksom en herdinna högtidsklädd,
vid källan en junidag
hopletar ur gräsets rosiga bädd
sin prydnad och små behag,
och ej bland väppling, hägg och syren
inblandar pärlors strimmande sken
inom den krans i blommors val,
hon flämtar med lekande kval.
Så höljde min nymf på Floras fest
ett enkelt och skiftat flor,
då hon, utav Mollberg bjuden till gäst,
ut till Första Torpet for,
det torpet lilla, strax utom tulln,
där kräftan ljustras röd ur kastrulln
och dit Brunnsvikens bölja klar
i vattrade vågor sig drar.
Helt tunn i en nankinströja snörd,
vår Ulla sitt intåg höll.
Tunt lyft av sefiren halsduken, rörd,
i vecklade skrynklor föll.
Dess front sågs ej i bucklor mer spridd,
och nymfens kjortel, knappad i vidd,
ej vådligt mer i ögat stack,
och skon har nu ingen vit klack.
Märk, mellan gärdsgårdars krökta led
hur torpet det sluttar ner!
Till vänster bland granars mossiga hed,
den vägen man rundad ser,
där bonden, tung, med rullande hjul
illfänas till sitt rankiga skjul
och solgången hinner fram
med kycklingar, kalvar och lamm.
Just där, inom Torpets höjda gräs,
på granrisat farstugolv
steg Ulla ur sin gungande schäs
en söndag, så klockan tolv
vid pass, då Jofur åskan bestämt,
och Danderyds klockor pinglade jämt
och tuppen gol i källarsvaln
och svalan flög långt in i saln.
Nu började tumlarn gå ikring,
och Mollberg han damp av stoln.
Vår nymf med sin arm och blixtrande ring
slog tallstrunten ut på kjoln.
Herdinnan trumf i bordet hon slog
och kjorteln över axlarna drog;
och mor på torpet utan krus
måst borga vårt herrskap sitt rus.
På backen mot luckan hästen gul
uppreser sin man i sky,
så korg och blankarder, skenor och hjul
med lossnade skruvar fly.
I eldad brunst han trängtar sin kos
och frustar med en gnäggande nos...
Men Ulla, kullstjälpt som en fru,
med Mollberg hon snarkar ännu.
}
<C-dur, {Pastorale}>
(hhMi /(#p: La3SiLaa Tiido) /LaaLa LaaMi /#p /La aaMi /#p /LaLaLa LaaMi /#p /La aami /(doomi)*2 /fa3mifaa reere /(Tiire)*2 /mi3mamii doodo /Laado Laare /Tiire Tiifa /mi3redoo Ti3LaSii /La3lasoo fa3miree /do3reTii La)
Esperanto
Svenska
Français
English