# Epistel Nr 78. Som är ett fägnespel på fader Didriks namnsdag år 1780, sammanstämt på Amsterdam, ett näringsställe i Stora Hopparegränd:

<C-dur, {Marsch}>
(hdo /TiLa SoFa MiiMiFa SoLa /SoFa MiRe MiiReMi Dodo /TiLa SoFi SoLaTido redo /Ti La So)*2
(2* hSo /LaSo FaMi FaaFaSo FaRe /SoFa MiRe MiiMiFa MiDo /(MiiReDo )* SooSoSo Sodo '1 /doTiLaSo TiLaSoFi So '2 /Mi Re Do)

{
Knappt /Jeppe hant ur gluggen gå in,
trum/slagarn kanppt hant lyfta sin pinn,
förrn /Bergen med sitt oboe d'amour
	stod /tyst på lur.
Ja, /oljan knappt i lyktan utbränd,
förrn /basfiolen surra i gränd.
Kors, /Bergen blåste oboe så sött,
	att /snart jag dött!
Gräl/makar Löfberg, gammal och van,
vid /krogdörrn stod och blåste dulcian,
ar/beta med fingrarna, prutta och tjöt
och /nä-även mot krö-ögaren knöt.
Men /Åkerblommen, snål som en varg,
i /röda mössan blängde så arg,
be/fallte oss draga för den och för den,
	slog /dörrn igen.

Längst gatan  fram sågs aldrig en katt;
helt tyst i skorsten murre han satt
och höll mot morgonrodnadens gyllenerand
	sin svarta hand.
Och nedanför bland fartyg vid bron
holländarn än ej - med permission -
hint sina permissioner knäppa hop
	vid tuppens rop.
Ej minsta knark i blockar och tåg;
så tidigt att besökaren såg
hur, under det luften blev kulen och hög,
fiskmåsen kring masterna flög;
så dags att Bergen, re'n i krakel,
tog sig en halv och dito en hel -
och summa summarum: tre kvart uppå tu
	slog klockan nu.

Vassera, vad den Bergen han svor!
Fan själv mest in i oboen for:
han ville blåsa, men ogörligt - nej,
	det stämde ej.
Ett rör så propert, blankt som en dag,
av svarvad björk med mässingsbeslag,
att det ej gav sin klara kammarton
	säj mig reson!
Lång-Anders i sin randiga rock
vid basfioln stod, grönögd och tjock,
och svor på sin tumme, till kropp och till själ,
på stunden slå krögarn ihjäl.
Grälmakar Löfberg, gul som ett lik,
förbanna sej och all sin musik
och slog så dulcian bums i väggen och dog
	på nästa krog.

Men gumman, vad hon har för en själ!
Hon vill så hjärtans väl och så väl:
hon gav oss alla färsköl, fyra krus,
	och var sitt ljus.
Och som det var sankt Didrik i dag
(och Didrik är en skurk, det sa jag),
så skänkte gumman oss var sin sup -
	jag buga djup.
Vi drucko hennes skål än en gång,
jag bugade och tog min bassong...
Lev, käraste mutter, i hälso och frid!
Kamrat, rör på strängen och gnid!
Hurra! Värdinnan hon är galant -
men värden är en skurk, det är sant
Hurra och hurra för vår ädla madam
	på Amsterdam!
}