# Epistel Nr 79. Eller avsked till matronorna, synnerligen till mor Maja Myra i Solgränden vid stortorget anno 1785:

<G-dur, {Menuetto}>
(/So SoSo SoSo /So o FaMiReDo /Re eeFaMi MiiLaSo /So Fa Mi /So SoSo SoSo /SoDoReMi FaSoLaTi doSo /SooLaSo Fa Mi /Mi Re e )*2
(/SO O Fa3Re /Do (So3Mi )* /Re e Fa3Mi /Re (La3Fa )* (/Mi MiFaMiFa LaSoFaMi /Re ReMiReMi SoFaMiRe )* /Mi MiMi MiMi /So3Fa Fa a /Mi3Fa Mi Re (/Do oDo TIDoReDo )*2 /Do3La Fa So /Do o h)

{
Karon i luren tutar -
stormarna börjar vina:
trossar och tåg och klutar
lossna nu till slut.
Månen sin rundel slutar,.
stjärnorna sorgligt skina.
Till sin förvandling lutar
snart min livsminut;
snart nu mitt timglas utrinner.
Karon ror allt vad han hinner;
	vattnet vid åran
	pollrar i fåran,
	och på det blanka
	svävar en planka.
Kolsvarta likpaulunen gungar floden fram
	vid rök och damm :||:
	och gastars tjut.

Krögarmadammer raska,
stärken mig på min resa,
när jag till fädrens aska
samlas skall i natt!
Krögarna stå så baska,
rödblommiga och hesa,
borga mig knappt en flaska
på min gamla hatt.
Mor, där på tavlan vid disken
stryk ut två öre för fisken,
	dito det öret
	för det gamla smöret,
	noch för den ålen
	i gröna skålen,
noch för den här potates, som jag i mig drar -
	Vad den var rar :||:
	och trind och platt!

Jag gör mitt testamente,
där jag vid stånkan sitter.
Läs du själv opp patente,
läs, mor Maja själv ...
Bort världsligt regemente!
Världen blir mera bitter.
Stjärnklara firmamente,
mig nu övervälv!
Men mer jag stånkan nu skakar,
klang, vad den vörten mig smakar!
	Skummet det jäser,
	fradgar och fräser
	dropptals från truten
	ned på styrtuten.
Det gör mig gott, mor Maja! Det var öl med rang!
	Klang, mutter, klang :||:
	vid Karons älv!

Huvut på axeln hänger,
kroppen sig frammåt lutar,
nacken den slår och slänger,
men, o gudar ... men ...
ögat med tårar blänger
upp de granna klutar,
som fordom, med dycrenger,
knäpptes trångt igen.
Men se på byxorna bara,
säj, ä de plaggen ej rara?
	Söndrig är västen,
	lappad är resten,
	strumporna korta,
	hälarna borta;
och den där dyra skjortan var - mor Maja, märk
	Bäckmanskans särk :||:
	för tu år sen.

Nu står jag mitt i båten -
kors, vad det roret gnisslar!
Skuggorna, hela bråten,
skvalpa bak och fram.
Eolus kväver gråten,
Karon på pipan visslar.
Hjälp - hör, den mörka ståten
för ett hiskligt larm!
Blixt, norrsken, dunder och fasa
runt kirng om skyarna rasa.
	Karlavagnen välver,
	glimmrar och skälver,
	stjärnorna slockna,
	stränderna tjockna,
tills i den svarta skuggan inga himlar syns.
	Mitt kval begynns ... :||:
	God natt, madam!
}