
#            Epistel Nr 80.
 Angående Ulla Winblads lustresa till
  Första Torpet utom Kattrumpstullen:

{   Pastoral, dedicerad till kungl.
        sekreteraren Kellgren.

 Liksom en herdinna högtidsklädd,
        vid källan en junidag
 hopletar ur gräsets rosiga bädd
        sin prydnad och små behag,
 och ej bland väppling, hägg och syren
 inblandar pärlors strimmande sken
 inom den krans i blommors val,
        hon flämtar med lekande kval.

 Så höljde min nymf på Floras fest
        ett enkelt och skiftat flor,
 då hon, utav Mollberg bjuden till gäst,
        ut till Första Torpet for,
 det torpet lilla, strax utom tulln,
 där kräftan ljustras röd ur kastrulln
 och dit Brunnsvikens bölja klar
        i vattrade vågor sig drar.

 Helt tunn i en nankinströja snörd,
        vår Ulla sitt intåg höll.
 Tunt lyft av sefiren halsduken, rörd,
        i vecklade skrynklor föll.
 Dess front sågs ej i bucklor mer spridd,
 och nymfens kjortel, knappad i vidd,
 ej vådligt mer i ögat stack,
        och skon har nu ingen vit klack.

 Märk, mellan gärdsgårdars krökta led
        hur torpet det sluttar ner!
 Till vänster bland granars mossiga hed,
        den vägen man rundad ser,
 där bonden, tung, med rullande hjul
 illfänas till sitt rankiga skjul
 och solgången hinner fram
        med kycklingar, kalvar och lamm.

 Just där, inom Torpets höjda gräs,
        på granrisat farstugolv
 steg Ulla ur sin gungande schäs
        en söndag, så klockan tolv
 vid pass, då Jofur åskan bestämt,
 och Danderyds klockor pinglade jämt
 och tuppen gol i källarsvaln
        och svalan flög långt in i saln.

 Nu började tumlarn gå ikring,
        och Mollberg han damp av stoln.
 Vår nymf med sin arm och blixtrande ring
        slog tallstrunten ut på kjoln.
 Herdinnan trumf i bordet hon slog
 och kjorteln över axlarna drog;
 och mor på torpet utan krus
        måst borga vårt herrskap sitt rus.

 På backen mot luckan hästen gul
        uppreser sin man i sky,
 så korg och blankarder, skenor och hjul
        med lossnade skruvar fly.
 I eldad brunst han trängtar sin kos
 och frustar med en gnäggande nos...
 Men Ulla, kullstjälpt som en fru,
        med Mollberg hon snarkar ännu.
}
<C-dur, {Pastorale}>
(hhMi /(#p: La3SiLaa Tiido) /LaaLa LaaMi /#p /La aaMi /#p /LaLaLa LaaMi /#p /La aami /(doomi)*2 /fa3mifaa reere /(Tiire)*2 /mi3mamii doodo /Laado Laare /Tiire Tiifa /mi3redoo Ti3LaSii /La3lasoo fa3miree /do3reTii La)
