'# Timas Hans Hansson, Dalbyn, Ore:

# 23. MARSCH efter Stor-Erkes Mickel ("Stor-Mickel") från Östansjö, en frände till Stor-Mats ("Skifva"):
<{Marŝo laŭ Grand-Erkiv Miĥaelev (”Grand-Miklev”) el Östansjö, fratulo de Granda-Matev (”Sĉiva”)}>
<2,8:4, [La]=D, [Ru]=7/6, [Fe]=11/8, /7 9 8 8, Acoustic Grand> (#T: (#1:  /[Ri]nMih2 mi lDniife mii[femi]ru /Tih re Dneemi lree[mire]do /Laa hTi ldomi dolTi /LaSi lLado lTiLa SiLa /sMih mi lDnife lmiru /Tih re Dneemi lredo /La hTi lldomi dolTi /LaSi lLado lTiSi MiSi /Ft:La a LA A.)* (#2: * /[RI]lnMIhh do [dolre]ldo Tido /miido lTiLa '1 sTi sSi '2 Ti Si * /LaTi dore mi do /[Tildo]lmiido lTiSi '1 d4Mi i '2 La+LA a)*)*11 
<&: En söndagsmorgon, berättade Timas Hans, kom Dalfors vandrande genom Dalbyn på väg mot sitt hem från en danstillställning, där han spelat. Nu var han något upprymd, hade tagit fram fiolen och spelade just denna marschlek, när han tågade fram genom byn. "Det var i fastlagstiden, jag minns det så grant, fast jag den gången var helt ung", försäkrade Timas Hans, "solen sken, dagmejan hade börjat verka, och mycken hästlort hade som alltid vid denna årsens tid börjat bli synlig i menföret på vägen". Så gick Dalfors in i en stuga och träffade där bland andra sin svåraste konkurrent i trakten, Stor-Mickel från Östansjö. Traktering hade vankats, och mera blev det, när Dalfors kom. Så bar det till som vanligt, då storspelmän råkades. Genom tävlan i många och svåra låtar skulle utrönas, vem som var den styvaste spelmannen. Dalfors var den utmanande. "Jag har", yttrade han till Stor-Mickel, "gett mej för dej jämt, men nu ska vi fresta, nu ska du få se". Tävlingen pågick länge och väl; på traktering, under de korta pauserna sparades icke. Till slut måtte Dalfors, som troddes sitta inne med vissa övernaturliga gåvor, ha bestämt sig för att med tillhjälp av dem göra slag i saken. Han ställde nämligen till något slags hyss med sin medtävlares fiol. Först sprang alltså kvinten för Stor-Mickel. Men han spelade lika bra på de tre strängarna. men snart gick även alten, och då var det slut med spelet. Man övergick till handgripligheter, som ändade med att de båda spelmännen slogo sönder fiolerna för varandra. Efteråt blevo de ångerköpta och försonade, men länge dröjde det, innan de började spela igen.>

<&e: