'# Timas Hans Hansson, Dalbyn, Ore:

# 3. POLSKA:
<{Polso}>
<2,2:3, [Do]=D, /4 7 6, Glockenspiel> (#T: (#1:  hSo /[do+Do][hmi] lsoohfa llaahso /smih do oSo /ldoohmi lsoohfa lladfa /xre e)* (#2: hhnrelmi /lfaasolfa lmifa reeTi /lSooTi remi faami /lfaaso lmifa reeTi /lSooTi re emi /lfaahso lafa soohdo /lTido s:remireTi. doh)*)* #S

<&: Efter en gammal Rättviksspelman, som benämndes "Misarus".>

<&e: Laŭ malnova Retvika muzikisto, nomata ”Misarus”,>

<&: Första satsen spelade Timas Hans även i en annan version, som han dock ansåg tvivelaktig, ty den bragte ju hela låten i baktakt. Denna version tedde sig sålunda:

&e: La unuan frazon Timas Hans ludis ankaŭ en alia maniero, kiun li tamen opiniis erara, ĉar ĝi ja igis la tutan melodion en mismaltakton. Tiu versio tiel aspektis:

(#1: <2,2:, [Do]=D> * eSo /ldoohmi milso soohfa llaahso smih do oSo '1 ldoohmi milso soohfa llafa re e '2 ldomi milso sofa llafa xre eh) 

&: Som man torde finna medgiver denna version ej någon ordentlig taktindelning. Antalet taktdelar, tjugosex, låter sig nämligen ej jämnt uppdelas med tre. Felet med denna version ligger säkerligen däri, att tonen d=[do] på sjätte och tolfte taktdelarna förlängts, så att den erhållit en punkterad fjärdedels, i stället för en åttondels nots tidsvärde. Första satsen i denna version skulle således rätteligen lyda så här:
&e: Kiel oni trovus, ĉi version e permesas iun bonan takt dividon. La nombro da takteroj, dudek ses, nomo ne lasas sin dividi je tri. La eraro pri ĉi versio kuŝas certe en tio, ke la tono d=[do] en la sesa kaj dekdua takteroj longiĝis, tiel ke ĝi akiris la daŭron de punktita kvaronnota anstataŭ de okona noto. Do la unua frazo en tiu versio ĝuste sonus ĉi tiel:
(#1: <2,2:3, [Do]=D, /4 7 6> * eSo (* /ldoohmi milso soohfa '1 /llaahso smih doohSo) '1 /llafa re '2 /llaahfa xre eh) #S

I denna lydelse kommer också satsens avslutning i bättre överensstämmelse med dalpolskorna av åttondelstyp, än vad förhållandet är med den allra första versionen, vars sista takt (av första satsen) nu endast innehåller själva avslutningstonen (e=[re]). För övrigt är det en hos de gamla spelmännen mycket vanlig företeelse att i mitten och i slutet av en sats åstadkomma en vilopunkt genom att förlänga en ton till dess dubbla tidsvärde eller mera, en slags fermat alltså. Jmfr. anmärkning vid n:r 70.

En ĉi tiu sonigo ankaŭ la finigo de la dua frazo pli bone akordiĝas kun la dalekarlaj polsoj de okona tipo, ol faras la plej unua versio, kies lasta mezuro (de la unua frazo) nun enhavas nur la finan tonon mem (e=[re]. Cetere estas ĉe malnovaj muzikistoj tre ofta fenomeno ke en mezo kaj en fino de frazo fariĝas ripoza punkto per longigo de tono al ĝia duobla daŭro aŭ pli, do iaspeca fermato. Kp rimarkon je n-ro 70.>