# Sång Nr 18. Om frossan:
{
 Snart /är jag ryckt ur /tidens sköte
 och /snart ur Bacchi /armar förd.
 Far/väl, du saft, du /söta skörd,
 som /under vingårds/männens mö-öte
 nu /pre-essa-as vi-id mi-itt /levnadsslut!
 För/tvivlan, kom, kom /vid de-et ropet,
 kom, /slingra repet /kring om sto-opet,
 och /hä-äng mi-ig, se-en ja-ag /tömt det ut!

 Nog skönjar jag, när preses dricker,
 hur han med tobakspipan tänd,
 vid bordet mot den ena än
 sin krönta stånka åt mig sticker
 men han, som jag, ser blint och snett:
 min mun slätt intet mer kan smaka,
 likt flugan på en sockerkaka,
 när innanmätet är för hett.

 Min vän med stopet numro fyra,
 rödblommig som den skönsta ros,
 så stursk och fräck som en matros
 med nio pund i engelsk hyra,
 fördömer mig till avunds djup:
 han hade lust mig söndersåga,
 om jag ej i min kulna plåga
 vid paroxymen tar en sup.

 Men nej, nej, aldrig denna tunga
 en enda droppe mer förmår,
 hon knappast väser fram: "Gutår!"
 förrn kölden stelnar blod och lunga
 och benen domna i min bädd:
 min hand blir is och näsan vatten,
 min fot som glas, och hela natten
 regerar själen yr och rädd.

 Ja, där som fordom på min kista
 ur flaskan Bacchus åt mig log,
 står nu en skål från Liljans krog
 till ölostvassla till mitt sista
 och havresoppa i mitt stop...
 Ett turkiskt papper med jalappa,
 en tom butelj och doktorns kappa
 blir bouppteckning alltihop.
}
<F-dur, Andante>
(SO /Do Do Re Do /Fa Mi Re DoMi /Re Do TI Do /Fa Mi Re hRe /Mi iMi Re eRe /Do oDo TI ITI /LA TI Do Re /Mi Fi LaSo FaMi /MiRe DoTI TILA DoLA /SO LA SO hSO /So oSo Fi iFi /Fa aaSoFa Mi MiMi /Si Mi La Mi /Ti Ti redo TiLa /LaSo FaMi MiRe FaRe /Do TI Do) 
