# Epistel Nr 48. Varuti avmålas Ulla Winblads hemresa från Essingen i Mälaren en sommarmorgon 1769:

<[Do]=C, 2:4, Fiddle>
(
(3* /Mi iFa So So /La La So o /do ore '1,3 fami redo /Ti i do o '2 mi redo /Ti i do o  /fa mi re mi /fa mi re e /fa mi re do /Ti La So o)

+(<Bagpipe>
/Do oRe Mi So /Do /So /So Fa Mi i 
/Do /Do o Mi i /Mi i So FaMi /Fa a Mi i
/re do Ti do /re do Ti i /So o La a /So Fi So o
/Do /Do o Mi i /La /So Fa Mi i)

+(<Contrabass, Base, Base>
/Do /Do /Mi i Do Mi /So o Do o
/Do oRe Mi Do /Fa La do o /La a So o /SO O Do o
/SO /SO /TI Do Fa Fi /So Re SO O 
/Do oRe Mi Do /Fa La do o /La Fa Re Fa /So o Do o)

+(<Tuba, Base>
/So /Fa a Mi i /do /re e do o 
/Do oRe Mi Mi /Fa fa do o /La a So o /o o Do o
/So /So /TI Do Fa Fi /So do Ti i 
/Do oRe Mi Mi /Fa fa do o /do o o re /re e do o)

)*21
{
 /Solen glimmar /blank och trind -
 /vattnet li-ikt e-en /spegel!
 /Småningom upp/blåser vind
 /i de fallna-a /segel;
 /vimpeln sträcks, och /med en år
 /Olle på en /höbåt står;
 /Kerstin ur ka/jutan går,
 /skjuter lå-ås o-och /regel.

 Stålet gnistrar, pipan tänds,
 Olle klår sitt öra,
 rodret vrids, skutan vänds,
 gubben har att göra.
 Under skarpa ögonbryn
 grinar han mot soln i skyn;
 Kerstin, gubbens hjärtegryn,
 skall nu segeln föra.

 Segeln fladdra, skutan går,
 Jerker tar sin lyra;
 lyran brummar, böljan slår,
 allt med våld och yra.
 Skutan knarkar, bräcklig, gles,
 vimpelns fläkt i toppen ses.
 Tuppen gol så sträv och hes -
 nu slog klockan fyra.

 Movitz, stöt åt dem i lurn,
 som på skutan fara!
 "Olle du, vad kostar tjurn?"
 Lyssna vad de svara!
 "Hör, var är ni hemma, ni?"
 'Ifrån Lovön komma vi
 med grönsaker, silleri,
 mjölk och äpplen klara.'

 Si, en julle skymtar fram -
 Marjo åran lyftar;
 med sin lövbrodd, mjölk och lamm
 hon åt tullen syftar,
 har i knä en bytta smör.
 körsbärskorgar frammanför.
 Marjo nu sin lovsång gör,
 snyter sig och snyftar...

 Ulla Winblad, skratta, sjung,
 spritt vid solens strålar!
 Gäspa ej, lös upp din pung,
 tag fram band och nålar!
 Fästa din salopp igen...
 Nös du? Prosit, lilla vän!
 Si, där har du Hessingen,
 gröna trän och pålar

 Ulla, fästman på dig ser!
 "Kom, min Norström lilla,
 sätt dig bredvid mej, sitt ner -
 fritt din låga stilla!"
 Vi ha alla lika rang.
 Lustigt - hör basuners klang!
 Prosit och kontentemang!
 Dyrbar ögonvilla!

 Kon i vassen skylt sin kropp.
 snärjd i våta tågen;
 bruna oxen kastar opp
 himmelsblåa vågen.
 Ängen står i härlighet:
 kalven dansar, yr och fet;
 hästen tumlar, stolt och het,
 svinet går i rågen.

 Vid ett träd uppå en slätt
 syns en skytt förbida
 dagens gryning, klar och lätt,
 fågelns sång och kvida;
 bakom trädets tjocka stam
 bössan syns och skymtar fram -
 hunden, trogen som ett lamm,
 står vid skyttens sida

 Morgonsupen, Movitz, går!
 Ljuvligt böljan svallar...
 Ser du Ekensberg? Gutår!
 Hör, hur folket trallar!
 Där framsätter en sin fot -
 klotet käglorna slår mot:
 hör du, dunsen av hans klot
 uti bergen skallar!


 I en lövsal kring ett stop
 några bussar skratta,
 ropa: "Trumf!" och allihop
 uti stopet fatta.
 Somliga med sträkta ben
 sova gott och snarka ren,
 vila huvut mot en sten
 på en blomstermatta.

 På den klippan - där vid strand -
 själf kinesen prålar,
 bildar av en näve sand
 skönsta blomsterskålar:
 uti leret brännes in
 en Apelles' pensel fin...
 Ulla Winblad, min kusin,
 ser du hur jag målar!

 Såg du nu Marieberg,
 så se längre neder;
 med en gul och bleknad färg
 sig ett tjäll utbreder.
 Fönstren glittra... kännen I
 ej salpetersjuderi?
 En gång, Ulla - raljeri -
 palten dit dig leder.

 Fällom lodet på vårt djup,
 gäspa ej och nicka,
 sov ej, öppna flaskan, sup,
 bjud mamsellen dricka!
 Vakna, Movitz! Ser du ej
 Lazari palats - så säj!
 Akta näsan du på dej
 för var vacker flicka!

 Tornet spetsar blänka ren:
 kors och tuppar glimma.
 Morgonrodnans klara sken
 syns i vattnets strimma.
 Barnet leker glatt vid strand,
 samlar stenar i sin hand,
 slungar stenen dit ibland,
 där som gässen simma.

 Lossa tågen, seglen fäll!
 Ren syns Skinnarviken
 med dess kojor och kastell,
 branta berg och diken.
 Under små kolsvarta tak
 gnälla pumpar, eld och brak -
 hästen sträcker foten spak,
 gnäggar, rädd för spiken.

 Med sitt klappträ nervid strand
 pigan står så kåter,
 knyter till sitt förklädsband
 och sin barm upplåter;
 barbent hon på bryggan står,
 räknar slagen klockan slår,
 flitigt sig på benet klår,
 svettig, sur och våter.

 Allstäds gott, men hemma bäst!
 Sakta - låt oss unna
 vattukörarn med sin häst
 välva om sin tunna!
 Kärlet glittrar, hjulet går,
 sprundet sprutar, hästen slår...
 Om den prakt, för ögat står,
 sjunge de, som kunna!

 Jeppe tutar, trumman går,
 böneklockan klämtar.
 Sotarn svart i skorsten står,
 visslar, sjunger, skämtar.
 Bagarn sina korgar kör,
 smeden re'n sin slägga rör;
 ren båd knekt och grannadör
 vid geväret flämtar.

 Skyndom dit vår hydda finns,
 gömmom not och flöte!
 Stöt uti basun och minns
 detta glada möte!
 Farväl, Jörgen, Truls och Hans!
 Farväl, flickor, spel och dans!
 Ulla tog sin myrtenkrans
 i Neptuni sköte...

 Norström stjälper sin peruk
 av sin röda skalla,
 och min Ulla, blek och sjuk,
 lät sin kjortel falla,
 klev så bredbent i paulun.
 Movitz efter med basun.
 "Maka åt dig, Norström - frun
 hör ju till oss alla!"
}

