# Epistel Nr 39. Över Bergströmskans porträtt på Liljans krog i Torshälla:
<[LA]=C, 2,3:3>
((/Do o3Mi Re3Fa /Mi So do)* (/So o3Mi La3So /So Fa Mi)* (/Fa3Re TI Do)* /DoMiSo doTiLa SoFaMi /Mi Re h)*
((/Do Mi3Do So /TI Re3TI Do)* /Do3TI Do3Re Mi3Fi /So SO h 2* /doSo SoSo So /doLa LaLa La /So3La SoFa MiRe '1 /Re3Ma Mi h '2 /Do o o)

{ Storm och böljor tystna ren -
 himlavalvets matta sken
 mer och mer försvagas;
 ren det börjar dagas.
  Molnen simma,
  kvalm och dimma
 bådar solens bleka strimma.
 Vädren spela fritt och täckt,
 fönstren ristas vid var fläkt,
 lönn och aspar susa,
 kärr och källor brusa.
  Orren spelar ...
  Tömmar, selar
 bonden åt sin fåle delar.
  Ren i var spis
  fladdrar och fräs
  spånor och ris,
  stickor och gräs:
 redan vällinggrytan kokar.
 Ren med yvig lugg
 torparn uti mjugg
 efter tobakselden snokar;
 och på ängen ren
 lutad mot en sten,
 dalkarln i sin skyffel tar.

 Krögarn stöveln på sig drar,
 skurar brännvinspannan klar,
 ren i stopet fattar,
 står i dörrn och skrattar;
  pipan blossar,
  gubben trossar,
 bygdens kämpar, barn och gossar.
 Gumman på sin vagn vid grind
 håller handen under kind;
 av och an hon vickar,
 slumrar in och nickar.
  Solen sticker -
  gumman kvicker
 vaknar och ur stopet dricker.
  Kvarnar och hjul
  börja sin fart.
  Hör - från ett skjul
  hörde du klart
 första slagen uti smedjan.
 Smeden, smal och lång,
 med en glödgad tång,
 naken ända upp till medjan,
 mellan eld och sand,
 med en pust i hand
 sjunger nu sin morgonbön.

 Luften spelar frisk och skön;
 minsta blomma, växt och frön
 öppna sina knoppar,
 le åt daggens droppar,
  präktigt randas,
  vällust andas
 med sefirens fläktar blandas.
 Skogen skymtar mörk och blå -
 berg och kullar prydda stå
 med båd lamm och kvigor.
 Byggdens barn och pigor
  gå och valla,
  le och tralla,
 sina hjordar sammankalla.
  Lärkan i skyn
  fläktar så sval,
  tuppen i byn
  flaxar och gal;
 all naturen börjar vakna
 till ny glans och prål,
 nya göromål ...
 Och att ingen skönhet sakna
 steg nu Movitz opp,
 tog sin färgekopp,
 satt sig vid sin tavla ner.

 Nå, Bergströmskan! ... vad jag ser ...
 Med bindmössa ... Kors, jag ber,
 bröstbukett i barmen,
 och en mops på armen,
  girandoller,
  parasoller -
 ve den Movitz, tocken fjoller!
 Nå så dumt ... jag dör av skratt ...
 Se den son med schäferhatt,
 präktig, som en annan,
 med en musch i pannan -
  Såg jag maken!
  Isterhaken
 hänger på den gamla draken.
  Bröstet så spänt
  skjuter hon fram -
  Å, excellent
  Liljans madam
 har du skildrat, bror, på väven ...
 Men säj mig reson:
 varför sitter hon
 med fågel uti näven?
 "Jo, reson är den,
 att dess äkta vän
 fader Bergström lever än."
}




