# Epistel Nr 23. Som är ett soliloquium, då Fredman låg vid krogen Krypin, gent emot bankohuset, en sommarnatt år 1768:

<[Do]="G", 1,4:3, Clarinet>
(3* /Mi MiFa SoLa '1,3 /LaSo FaMi ReDo '2 /La So h '3 /MiSo SoFa FaMi /Mi Re h)
(/So MiSo FaMi /Fa ReFa MiRe /MiSo SoFa FaMi /Mi Re h)*2
(/SO LA TI /Do Re Mi /Fa3Re So TI /Do o h (<Flute> /MI3FA SOSO SOSO /SODOREMI FASOLATI Do3SO) /TiLaSoFa Mi Re /Do o h)

{
 Ack, du min moder, säj vem dig sände
 just till min faders säng?
 Du första gnistan till mitt liv upptände -
 ack, jag arma dräng!
 Blott för din låga
 bär jag min plåga,
 vandrar trött min stig.
 Du låg och skalka:
 när du dig svalka,
 brann min blod i dig.
 Du bort ha lås och bom
 för din jungfrudom
flauto... för din jungfrudom!

 Tvi den paulunen, tvi ock det verke,
 man till din brudsäng tog!
 Tvi dina ögon och ditt jungfrumärke,
 som min far bedrog!
 Tvi ock den stunden,
 då du blev bunden
 och din tro förskrev!
 Tvi dina fötter,
 då du blev trötter
 och i sängen klev -
 ell kanske på ett bord
 att min bild blev gjord,
Flauto... att min bild blev gjord?

 Ett troget hjärta platt jag föraktar:
 tvi både far och mor!
 Här ligger jag i rännsten och betraktar
 mina gamla skor.
 Tvi tocka hasor -
 rocken i trasor,
 skjortan svart som sot!
 Si på halsduken
 lammskinnsperuken
 och min sneda fot...
 det kliar på min kropp -
 kom och hjälp mig opp,
Flauto... kom och hjälp mig opp!

 Känn mina händer magra och kalla,
 darra vid larm och dån -
 se dem av vanmakt vid min sida falla,
 liksom vissna strån!
 Ögon och kinder
 allt sammanbinder
 dubbel skröplighet.
 Himmel, min tunga
 orkar ej sjunga
 om den fröjd, jag vet:
 om kärlekens ro och kval
 och en full pokal,
Flauto... och en full pokal.

 Läska min tunga - ack, söta safter,
 spriden i kärlen ljud!
 Jag är en hedning: hjärta, mun och krafter
 dyrka vinets gud;
 fattig, försupen,
 i denna strupen
 finns min rikedom.
 I alla öden,
 i bleka döden
 läsker jag min gom
 och i min sista stund
 glaset för till mun,
Flauto... glaset för till mun.

 Men krogdörrn öppnas - luckorna skruvas...
 ingen i staden klädd!
 Sjärnan av morgonrodnan liksom kuvas
 ned i molnens bädd.
 Solstrålar strimma,
 kyrktornen glimma,
 luften blir så ljum.
 Var är kappan?
 Här ser jag trappan
 ned till Bacchi rum.
 Giv mig en sup - min själ
 törstar snart ihjäl,
Flauto... törstar snart ihjäl.

 Nå så, Gutår... Jag vill mig omgjorda,
 ragla till bord och stop.
 Nu ska de styva leder bliva smorda,
 smorda allihop.
 Hurra, kurrage,
 lustigt bagage -
 friskt i flaskan, hej!
 Nu är jag modig,
 tapper och frodig,
 och jag fruktar ej.
 Ännu en sup ell par...
 tack, min mor och far,
Flauto... tack, min mor och far!

 Tack för vart sänglag... skål för var trogen,
 som gjort vid brudstoln sväng!
 Tack du, som verket högg och drog ur skogen
 till min födslosäng!
 Tack för din låga,
 för din förmåga,
 du min gamle far!
 Kunde vi råkas,
 skulle vi språkas,
 supa några dar -
 min bror du bliva skull
 och som jag så full,
Flauto... och som jag så full.
}
