Logga in

Användarnamn:
Lösenord:

Om tonstavning

Fundamento Tonsilaba

1 Tonstycken:

Ett tonstycke är ett tonstavat stycke. Tonstycket inleds med tonstavningstecken och kolon (#:). Stycket kan döpas med namn mellan tonstavningstecknet och kolonet. Namn som består av flera ord skils från tonstavningstecknet med blanktecken eller står inom anföringstecken (" "). Stycke som inte står i klammer (( )) slutar med tonstavningstecken och punkt (#.) eller där nästa stycke börjar.
Understycken utan namn som står i klammer behöver inget tonstavningstecken och kolon. Understycken kan stå i varsin klammer (( )) med eller utan inledande tonstavningstecken. Ett styckes indelning i understycken kan också visas med sänktecken före tonstavstecknet ( ,# ) och flera styckens hopbuntning till en musiksamling med höjtecken ( '# ), båda i flera steg med flera höj- eller sänktecken.
Styckeshänvisning skrivs med tonstavningstecken följt av stycknamnet, antingen utan blanktecken eller som anföring (#" "). Punkt skiljer namn från undernamn. Ett stycke som hänvisas från ett annat tonstycke spelas igen.

# Ett stycke: .... #.
(#"Part #2": .... )

'#Låtar:
  #Låt1: ....
  #Låt2: ....
  #Låt3: ....
'#.

2 Omtag:

När valda delar av ett stycke tas om flera gånger inleds avsnitt som spelas likadant varje gång med tal som anger hur många gånger stycket skall spelas, följt av gångertecken (× eller *). Efter första gångertecknet behöver gångtalet inte skrivas igen.
Avsnitt som endast spelas vissa gånger inleds med apostrof (') och tal som anger vilket eller vilka gångnummer som avsnittet skall spelas. Flera gångnummer kan anges skilda åt av kommatecken (,). Flera gångnummer i följd kan anges med bindestreck (-) mellan två tal. Avsnitt som spelas alla gånger utom vissa kan anges på motsvarande sätt, fast med minustecken före apostrofen (-').
Om hela stycket skall upprepas kan detta anges genom att hela stycket skrivs i klammer som följs av gångertecken och tal som anger hur många gånger stycket skall spelas. Den sista formen av omtagning räknas inte som en del av stycket om man senare hänvisar till stycket.
Talet två (2) vid ett gångertecken behöver inte skrivas ut.
Ett obestämt eller föränderligt tal betecknas med stort medljud som följs av tal.

(#: .... 3* .... '1,3 .... '2 .... * .... )
(#: .... 3* .... '1-2 .... '3 .... )
(#: .... 4* .... -'4 .... '4 .... )

(#: .... )*3
(#: .... )*X1

3 Taktstäver:

En taktstav är en stavelse som angiver ett tidsbundet ljud, förlopp eller händelse. Taktstaven består av medljud (b, c, d, f, g, j, k, l, m, n, p, r, s, t, v, z med flera) och självljud (a, e, i, o, u med flera). En enkel taktstav består av ett medljud och ett självljud (ba). Medljudet utmärker anslaget. Självljuden kallas tondelar och visar förloppets längd. I en taktstav med flera olika självljud räknas bara sista slags självljud som tondel. Taktstäver står i tonstycke eller i stavelseklammer ([ ]) som föregås av tonstavningstecken.

#[Ba] #[ba] #[ta]
(#: Ba bata tata Ba)

4 Taktdelar:

Ett tonstycke består av taktdelar. En taktdel är en eller flera taktstäver eller tondelar som sitter ihop som ett ord. Alla tondelar (självljud) i samma taktdel räknas som lika långa. Dock är tondelar i en stavelseklammer ([ ]) tillsammans lika långa som en tondel i samma taktdel utanför stavelseklammern. Ett tal efter en tondel eller en stavelseklammer visar hur många tondelar lång den är.
En tom stavelseklammer betecknar en felande tondel, vilket förkortar taktdelen.
Taktstaven för tystnad (paus) är liten stum bokstav (h) och räknas som en tondel.
Fyra punkter (....) betecknar ej utskrivna taktdelar.

(#: Bata ta Bata ta[bata])
(#: Bata ta Bata taabata)
(#: Bata ta h ta2bata)
(#: Bata ta h ta[] .... )

5 Taktslag:

Ett tonstycke består av taktdelar takter eller delar av takter. Taktslag skrivs med taktstreck (/) framför taktens första tondel.
Taktens nummer kan anges med tal efter taktstrecket.
I stycke med bestämt antal taktdelar i varje takt behöver taktdelar i slutet av en takt inte skrivas ut om de bara är en förlängning av föregående taktstav. Ifall en takt i skarven mellan två stycken är för kort eller lång, skarvas den i första hand vid bindestreck, i andra hand strykes tysta taktstäver (h) från skarven och i tredje hand förlängs eller förkortas första styckets slut.

(#: /Bata ta Bata ta[bata] /Bata ta Bata taabata /Bata ta h ta2bata /Bata ta .... )
(#: /1Bata ta Bata ta[bata] /2Bata ta Bata taabata /Bata ta h ta2bata /4Bata ta .... )
(#: <:4> /Ba a ta a /Ba a a a /Ba /Ba /Ba /Ba .... )

6 Anmärkningar:

En tonanmärkning innehåller anvisningar om spelsätt eller bimälen till tonstycket. Anmärkningen står i anmärkningsklammer (< >). Anmärkningen kan namnges med ett namn först i klammern, före kolon. Ett sådant namn kan stå som anvisning i annan anmärkning.
Anvisningarna skils åt av semikolon (;) eller kommatecken (,) och blanktecken.
Tonstavning (taktstäver, obestämda eller föränderliga tal mm) i anmärkning står alltid i stavelseklammer (<[ ]>).
Anvisningar i en anmärkning gäller tills närmast omgivande stycke tar slut eller tills de motsägs av ny anvisning.
Utanför tonstycke visar tonstavningstecken framför anmärkningsklammer ( #< >) att det är en tonanmärkning.

#<Trumstäver: [Ba]=Stor bastrumma;[ba]=Liten bastrumma;[ta]=Konga>
(#: <[X1]=4, Trumstäver> /Bata ta ...)

7 Antyg:

Ett antyg är en anvisning som skrivs ihop med taktstäverna. Antyg förklaras i anmärkning. Antyg skrivs med ett litet medljud (n), utom h, eller ett stort och ett litet medljud (Nt), som i båda fallen kan följas av tal.
Långt antyg framför kolon (n:) står där spelsättet börjar, antyget och punkt (n.) där det slutar. Ensam punkt avslutar senaste antyget, två punkter (..) alla antyg. En hel anmärkning kan styras med kolon och punkt på samma sätt som ett antyg.
Kort antyg gäller en enda taktstav och skrivs ihop med denna till en klangstav (nba, Ntba).

<Trumstäver, [k]=hårt slag>
(#: /Bata ktata /Bata ta /k:tata tata. /Bata ta)
(#: /Bata tata /Bata ta <Tyst och försiktigt>: /ta tata /tata ta /ta tata /tata ta. /Bata tata ....)

8 Tonstäver:

En tonstav är en taktstav med viss tonhöjd (relativ frekvens). Varje tonstavs tonhöjd bestäms i valfri tonstege. Tonstavens tonhöjd angives som ett tal jämfört med grundtonens tonhöjd.
Två tonstäver i stavelseklammer, skilda av kolon, angiver tonhöjdsintervall ([la:do]). Den första är den relaterade fråntonen och den senare är referenston tillton.
Grundtonens svängningstal (absoluta frekvens) bestäms genom att en dess tonstav fastställs till en frekvens eller en symbol för en frekvens ("C", "C#" och så vidare). Grundtonen kan sedan förändras med ett intervall som skrivs som anvisning (<[la:do]>).
En tonstav med obestämd tonhöjd börjar på stumt medljud (h eller H).

<Tonstäver: [Do]=1, [Re]=1,1225, [Mi]=1,2599, [Fa]=1,3348, [So]=1,4983, [La]=1,6818, [Ti]=1,8877>
< [So:Do]=Kvint >
< [Do]=G >
(#: /DoRe Mi Fa So /FaMi Re Do o)

9 Tonvarv:

Ett tonvarv är tonstegens huvudintervall, vanligen en oktav. Tonvarvstalet är bråket mellan en tonstavs svängningstal i ett tonvarv och samma tonstavs svängningstal i nästa tonvarv.
En tonstav i mittvarvet (mittoktaven) skrivs med stort medljud och litet självljud (Ba). Tonstav i lägre (dovare) varv skrivs med bara stora bokstäver (BA), i högre (gällare) med bara små (ba). Ett sänktecken (,) före medljudet sänker tonhöjden med tre tonvarv, ett höjtecken (') höjer den lika mycket. I skriftspråk som inte skiljer mellan stora och små bokstäver sänks eller höjs tonhöjden med ett tonvarv i stället för tre.
En tonstav med litet medljud och stort självljud (bA) betyder tonstav i vilket tonvarv som helst.
Tonvarvstalet kan bestämmas genom att intervallet mellan samma ton i två tonvarv fastställs i anmärkning (<[do:Do]=2>).

<[do:Do]=2>
(#: Do Re Mi Fa So La Ti do)

10 Tidmärken:

Samma tidmärke i samtidiga stycken visar samma tidpunkt. Tidmärke i ett stycke skrivs med tiddelstecken (%) och bokstav, som kan följas av tal.
Tidhänvisning skrivs med tiddelstecken följt av taktnummer, som kan följas av nummer på taktdel, tondel, del av tondel och så vidare, skilda av punkter (.), eller tidmärkesbokstav, samt vid behov apostrof (') och gångnummer. Tidhänvisning som innehåller bindestreck angiver ett avsnitt från eller till och med en tidpunkt.
Tidhänvisning sist i en anvisning eller ett antyg angiver hur länge spelsättet gäller. Tonstavningstecken eller styckeshänvisning före tidhänvisning i stycke betyder att de takterna, eller avsnittet mellan de tidmärkena, spelas om igen.

11 Taktart:

Taktart anvisas med kolon (:). Tal före kolonet anvisar tempo som genomsnittligt antal taktdelar per sekund. Tal efter kolonet anvisar antal taktdelar per takt. Obestämt antal taktdelar per takt skrivs med frågetecken (:?).
En ögonblicklig relativ tempoförändring kan anvisas med gångertecken (*) och tal före kolon. En glidning i tempo mellan två taktdelar kan anvisas med understreck (_) före eller mellan tal, följt av kolon. En viss tempoförändring per taktdel anvisas med plustecken (+) eller minustecken (-) samt ändringstalet och kolon.
Även en tonstavs svängningstal (absoluta frekvens i hertz) kan anvisas med kolon.
Kolon och tal efter taktstreck i tonstycke angiver antal taktdelar per takt.

<1,8:3>
<90/60:?>
<*2:>
<1,5_2,7:>
<_1,1:>
<+0,1:>
<[La] = 440:>
(#: /:2 DoRe MiFa /:3 So La Ti /:1 do )

12 Ljudstyrka:

Styrka (relativt ljudtryck) anvisas med tal efter utropstecken (!). Sedvanlig styrka skrivs !5, starkast !9, svagast !1 och tystnad !0. Antalet siffror styr noggrannheten.
Förändringar i styrka kan anvisas med understreck (!_), plustecken (!+) eller minustecken (!-) på motsvarande sätt som tempoförändringar, dock efter utropstecken.
Anvisning för styrka kan brukas som antyg.

<!3>
<!35>
<!_999>
<!-05>
(#: /!7DoRe MiFa /!4:So LaTi. /do )

13 Rytm:

Skiftningar i olika taktdelars längd i takten anvisas med tal efter taktstreck (/). Ny takt i anvisningen börjar med taktstreck, ny taktdel med mellanslag ( ) och taktdelens bråkdelstal skils av apostrofer ('). En taktdels bråkdelstal fördelas jämnt över dess tondelar. Om antalet skiljer, klyvs antingen bråkdelstalen mellan tondelarna eller tvärtom.
Bråkdelstal som står i stavelseklammer ([ ]) motsvarar tillsammans ett bråkdelstal i samma taktdel utanför klammern. Om takten har fler taktdelar än rytmanvisningen, så är det taktens början som anvisas och övriga taktdelar är lika långa som den sista anvisade.
Ljudstyrka kan ingå i anvisning om rytm, efter längdanvisningen.

14 Samtidighet:

Plustecken (+) visar att omgivande tondelar i en stavelseklammer, taktdelar utan klammer eller stycken i varsin styckesklammer ljuder samtidigt. Ett kort stycke utan gångertecken efter sig, som sålunda förbinds med ett längre, upprepas tills det längre stycket spelats färdigt.
Plustecken med kolon kan brukas som särskilt antyg för samklang (ackord).
Ensamt plustecken i anmärkning betyder "på villkor att".
Frågetecken (?) brukas på samma sätt som plustecken, visar valmöjlighet i stället för samtidighet och kan brukas med kolon som särskilt antyg för utbytbara val. Frågetecken och plustecken tillsammans betyder "med eller utan".

(#: SO+DoRe La+MiFa Do+So Do+do /[Ti+Mi]La [So+Re]La [Fa+La] Re ....)
(/DoRe MiFa So do /TiLa SoLa Fa Re ....) + (/SO LA Do o /Mi Re LA A ....)
(#: /DoRe MiFa So?LaSo do)
(/DoRe MiFa So do /TiLa SoLa Fa Re ....) ?+ (/SO LA Do o /Mi Re LA A ....)

15 Sång:

Kväde är ord som sjungs eller talas. Kväde är stycke med ordstavningsstecken (&) i stället för tonstavningstecken.
För att förbinda en melodi och dess sångtext, kan taktslagen visas med taktstreck (/) i kvädet och även numreras, samt ny rad i kvädet visas med semikolon (;) både där och bland tonstäverna. Ett tal efter en stavelse visar över hur många tonstäver den ljuder. Ordstavelser i stavelseklammer ([ ]) kväds på samma tonstav.
Verser numreras med gångnummer. Upprepningar i sångtexten kan visas med gångtal (*) eller gångnummer på samma sätt som för melodin. Ord efter gångertecken och kolon (*:) upprepas likadant i följande verser vid fyra punkter (....). Ord efter höjtecken och kolon (':) upprepas likadant i samma vers efter sänktecken och kolon (,:) och motsvarande ord upprepas på samma sätt i följande verser vid fyra punkter.
Kväde får inte innehålla antyg.
Kvädesspråk anvisas med ordstavningsstecken (<& = svenska>).
Bimälen står i anmärkning efter ordstavningstecken och kolon.

# Old McDonald:

<[Do]=c, :2>

(/DoDo DoSO /LALA SO /MiMi ReRe /Do
  hSO /DoDo DoSO /LALA SO /MiMi ReRe /Do
  hhSOSO /DoDo DoSO /DoDo Do /DoDoDoo DoDoDoo
  /DoDoDoDo DoDo /DoDo DoSO /LALA SO /MiMi ReRe Do
)
{
&1: /Old McDonald /had a farm
  /e-i-e-i/-o
  and /on that farm he /had some cows
  /e-i-e-i/-o
  with a /mooh-mooh here a /mooh-mooh there
  /here a mooh, there a mooh /everywhere a mooh-mooh.
  /Old McDonald /had a farm
  /e-i-e-i/-o
}

16 Klanger:

Ett klangskap är ett sätt att bestämma sammansättning och egenskaper hos ljud, förlopp eller händelser. Klangskap tillämpas genom klangskapelser. En klangskapelse består av uttryck i klammer ( ( ), < > eller [ ] ) efter klangskapets namn. Uttrycket är klangskapets egen beskrivning av den önskade verkan.
Nu är klangskapet Tonstavning beskrivet samt dess koppling till kvädesklangskap.