Logga in

Användarnamn:
Lösenord:

Om tonstavning

Grundkurs i Tonstavning


Om musikskriften

Tonstavning är en ny metod att skriva musik som uppfanns i början av detta årtusende.

Trots att tonstavning kan användas i vilken tonskala som helst så är tonstavningens utgångspunkt Kodálymetoden för musikundervisning. Om du inte är ungrare kanske du inte känner igen det namnet, även om du lärt dig med den metoden. Kodály använder tonnamnen "do re mi fa so la ti do" för tonerna i durskalan. En stor skillnad mot ovanstående metod är att tonstavningen även visar musikens takt med vanliga skrivmaskinstecken i stället för med traditionella noter.

Utöver nedanstående sammanfattning av tonstavningen finns mer information att hämta i tonstavningens grundregelverk "Fundamento Tonsilaba" och i andra hjälpfiler till datorprogrammet Tone.


Kortfattad grundläggande introduktion i tonstavning

Musik tonstavas med enbart skrivmaskinstecken. Varje tonstav består av en konsonant som följs av vokal. Vanligtvis används tonskalan med tonnamnen [Do Re Mi Fa So La Ti do] som grund för durskalan. [Do] är grundtonen, [do] (bara små bokstäver) ligger en oktav över och [DO] (stora bokstäver) ligger en oktav under grundtonen. Tonstäverna är oberoende av absoluta tonhöjder. Vilken tonart som används i ett visst stycke anvisas med att fastställa en tonstav till en fast frekvens (tonhöjd), till exempel <[Do]="a"> eller <[Do]=440:> (det senare betyder 440 Hz). Denna typ av anvisningar skrivs alltid i spetsklammer!

Taktstreck (/) inleder varje takt. Tonstäver ihopskrivna till ett ord bildar en taktdel. I regel är alla taktdelar lika långa och varje tondel (vokal) i en taktdel har samma längd. Det finns några undantag som förklaras senare. Tonstaven för paus är [h]. Denna tonstav har ingen vokal, men räknas som lika lång i alla fall.

En tonstav kan förlängas genom att följas av extra vokaler. En vokal kan även förmångfaldigas genom att den följs av ett tal.

<Anmärkningar till musiken skrivs i spetsklammer>

Tonstycken kan upprepas på flera olika sätt:

(Detta stycke spelas två gånger)*2

(2* Detta spelas också två gånger '1 Den här biten spelas bara första gången '2 och den här bara den andra)

(3* Detta spelas sex gånger)*2

Tonstycken kan namnges genom att stycket inleds med dess namn mellan grindtecken och kolon (# Styckets namn: ). Om namnet består av flera ord måste det vara ett mellanrum mellan grindtecknet och namnet.


Kortfattad fördjupning i tonstavningen

Om ett tidigare namngivet stycke skall tas om så räcker det med att man skriver ett grindtecken som följs av stycets namn. Om namntet betår av flera ord skall namnet skrivas inom citat.

En del av en taktdel kan sättas i hakklammer. Då räknas hela hakklammern som EN tondel, d v s den är lika lång som en vokal annars hade varit.

Tempo och taktart anvisas enligt följande exempel: <1,8:4> Musiken går med 1,8 taktdelar per sekund (1,8*60=108 BPM). Dessutom visas det att musiken går i fyrtakt, dvs fyra taktdelar per takt (en taktdel motsvarar ofta en fjärdedelsnot).

I vissa musikstycken har taktdelarna olika längd. Till exempel: </2 4 3> Här är första taktdelen hälften så lång som den andra. Den tredje är mellanlång.

Flera anvisningar kan kombineras i en spetsklammer. Anvisningarna skiljs då från varandra med kommatecken eller semikolon. Till exempel: <[Do]="a", 1.8:4, /2 4 3>

Antyg är konsonanter som står bland tonstäverna. Ett antyg visar hur en eller flera tonstäver skall spelas. Antyg kan skrivas på två olika sätt: Antingen med en liten konsonant eller med en stor konsonant som följs av en liten. Vissa antyg kan även följas av ett tal. Antingen skrivs antyget ihop med den tonstaven som skall påverkas eller om antyget gäller flera tonstäver så skrivs antyget ihop med kolon där det börjar verka och med punkt där det slutar. Exempel på vanliga antyg: [l]=Legato=Sammanbundet, [s]=Staccato=Stötigt, [Pd]=Pedal (på piano), [Tr]=Tremolo, Specialantyget för ljudstyrka är utropstecken. Talet som följer på utropstecknet anger ljudstyrka från 0 (svagast möjligt, dvs helt tyst) till 9 (starkast möjligt). Normal styrka är !5. Vill man ange ljudstyrkan med större noggrandhet kan man lägga till flera siffror. Dessa fungerar då som siffrorna efter kommatecknet i ett decimaltal. Ljudstyrka som gäller ett större avsnitt av ett stycke kan även stå som anvisning i spetsklammer.


Kortfattad avancerad tonstavning

I det här avsnittet presenteras lite smått och gott som inte är nödvändigt att känna till.

Det är enkelt att skapa egna tonskalor. Alla kombinationer av en konsonant följd av en vokal kan användas för tonernas namn. Enda undantaget är "h" som är reserverat för att användas som paus. Tonerna fastställs till olika frekvensförhållanden mot skalans grundton enligt följande mönster:

<[Do]=1, [Re]=1,125, [My]=1,25>

[Do] får frekvensförhållandet 1 eftersom det är skalans grundton. Man kan även ange frekvensförhållandet med ett bråktal, vilket kan vara lämpligt i t.ex. naturtonskalor:

<[Fa]=4/3, [Zo]=3/2, [La]=5/3>

Tonvarvet är det intervall då samma tonnamn återkommer. I nedanstående exempel fastställs tonvarvet till 2, vilket är samma sak som en oktav:

<[do:Do]=2>

Det finns många saker som inte låter sig beskrivas med enbart tonstäver. Till sådant kan man använda ett klangskap. Ett klangskap är ett gränssnitt mot någonting som ligger utanför tonstavningen. Ett exempel är när man från ett tonstavat musikstycke skall styra en synth. Synthar styrs oftast av ett gränssnitt som heter MIDI (Musical Instrument Digital Interface). I datorprogrammet Tone finns det ett klangskap med samma namn som styr (nästan) allt ljud som Tone åstadkommer. Genom att skriva en klangskapelse kan man skicka en kodsekvens till klangskapet. En klangskapelse skrivs i spetsklammer och inleds med klangskapets namn, följt av en klammer (spetsklammer, hakklammer eller vanlig klammer). Klammern innehåller kodsekvensen som skall skickas till klangskapet. Ett exempel på klangskapelse:

<MIDI[D57]>

Varje klangskap kräver sin egen manual. Jag kan inte beskriva dem närmare i den här kortfattade texten, men jag kan avslöja att om ovanstående exempel skulle stå i ett stycke som spelades av Tone så skulle ljudet av en trumma komma från högtalarna.